Fortsätt till huvudinnehåll

De tog oss till en ny dimension


Under 70 och 80-talet såg laget i princip likadant ut säsong efter säsong. Man tog bilen från Rönnskär till träningen och kämpade på till minimal lön. Det skulle mycket till om man skulle byta klubb och karriärerna varade inte lika länge som idag. Det var helt enkelt inte tillräckligt lukrativt att spela länge. Det här var en tid långt ifrån dagens kommersialism och på läktaren satt inga "kunder", utan arbetande människor som fick ett break hemifrån några timmar och med lite tur fick man se ett rallarslagsmål, helt utan risk för avstängning.

När 90-talet kom låg vi i rännstenen och hängde inte alls med i inledningen på en lätt ökande lönekarusell. De som orkade spela i AIK var lokala grabbar, varvat med ett par invärvade stjärnor per säsong som fick stora delar av lönekakan medan resten knaprade av smulorna. Fakirerna på läktarna klamrade sig fast vid en vacker dröm om att AIK EGENTLIGEN var ett lag som hörde hemma i Elitserien och satte sin heder i att vara med hela vägen. Plus att man verkligen trodde på avancemang varje år.

Men att egentligen aldrig komma närmare den drömmen samt att ungdoms och juniorverksamheten inte direkt var av toppklass gjorde att både spets och bredd behövde värvas in. Efter det att konkurshotet var avvärjt spändes bågen högre än på länge och för första gången fanns ett uttalat mål att ta sig tillbaka och dessutom en plan för hur man skulle lyckas med det. 

Resten är historia som man brukar säga och ett par årtionden senare har Skellefteå AIK inte bara lyckats med det som man föresatt sig. Man har Sveriges bästa slussning av juniorer upp till sitt a-lag och lyckats ta sig till åtta SM-finaler. Vägen dit har väl varit hyfsat rak och många stora profiler har burit den svartgula tröjan. 

Om vi väljer att se AIK:s utveckling som en trappa istället för en stigande linje, så finns det några få spelare som, både där och då och med facit i hand, har inneburit en nivåhöjning. En ny dimension. Till och med har det ibland känts som att hela ljussättningen och atmosfären i arenan har förändrats. Vi har identifierat åtta sådana spelare. Spelare som på olika sätt har tagit Skellefteå AIK vidare upp för den där trappan. Samtliga från de senaste 25 åren, då både 80 och 90-talet bara var ett enda lidande. Då gick trappan nedåt.


Johan Åkerman 

Det här är alltså inte en bedömning av hur bra eller viktig Johan Åkerman var, även om de spelarna som kommer att figurera i inlägget givetvis var riktigt bra. Snarare är det en känsla som vi vill påvisa. En känsla av att någonting är annorlunda. Någonting har hänt och i och med den här spelaren (i det här fallet Åkerman) mår plötsligt hela laget bättre och känner att de kan luta sig mot honom. 

Under hela 90-talet hade AIK tragglat sig fram i Division ett norra, helt planlöst. Håkan Strömqvist gjorde det bra, Dick Burlin hade sin flärd och elegans, men det saknades en aura. ”Ge mig pucken!” ”Jag spelar dubbla byten.” ”När det ska avgöras är det upp till mig.” Precis det här stod Johan för och med den statusen och inställningen tog vi inte bara ett, utan två kliv uppför trappan.

Sen anslöt ju andra bra spelare under åren, men hela tiden var han vår quarterback. Ansiktet utåt och ledaren på isen. Hockeyn i Skellefteå förändrades när Johan Åkerman, kobent gled ut på isen. AIK:s puckinnehav ökade, tack vare hans kyla och skicklighet. AIK:s självbild förbättrades radikalt, tack vare hans kvaliteter, hans sätt att vara och hans sätt att vilja vinna. 

Tydligare exempel på en spelare som tog oss till nästa steg har vi nog inte, och vi menar inte bara på isen. Även på läktaren blev det ett uppsving, både vad gäller en ökning av publiksiffrorna som en ökad tilltro på laget. Vi säger inte att allt det här bara beror på Åkerman, men nog har de av som var med på den tiden en mental bild av att det finns en tid före och en tid efter Johan Åkerman. 


Magnus Wernblom 

I flera års tid löd planen ”Mikaelssons kedja måste flyttas ner och bli andrakedja”. Något som i praktiken var omöjligt fram till säsongen 2004/05 då Magnus Wernblom kom till Skellefteå. Det krävdes en av Elitseriens bästa spelare för att få till en förändrad kedjehierarki. Dessutom kom Anders Söderberg på köpet, men även om han på ett sätt gjorde mer för AIK, så bleknar han bredvid Wernblom.

För nu ändrades mentaliteten i laget, föreningen, bygden och stan. Från att ha sett oss som ett lag som närmade sig Elitserien, så skulle vi nu bara upp. Även om det skulle krävas att Magnus dräpte någon på kuppen eller bände upp dörrarna till högsta serien med ren handkraft. Den urkraften som hade anlänt till Skellefteå gick inte att värja sig från. Satsningen hade nått en ny nivå.

Återigen är inte det relevanta att Wernblom tog upp oss i Elitserien. Inte heller att han gjorde 25 mål i ett bottenlag 2006/07. Resultaten är irrelevanta. Det är den förändrade känslan som räknas. I det här fallet kom han och förstod ingenting av våra tidigare ”problem”. ”Vad spelar det för roll att AIK brukar förlora mot Löven?” ”Vad har en genomklappning i Leksand med den här säsongen att göra?”

Vi misstänker att Magnus Wernblom är en svag dansör, men i Skellefteå hade han inga problem med att få sina lagkamrater och fans att följa. Stenhårda passningar, stenhårda skott. Att gå ut i krig med Wernblom var inte bekvämt, då det ställdes höga krav, men han stoppade alla kulorna med sitt sätt att vara och ingen hade något annat val än att öka och haka på.


Lee Goren 

AIK bad väl inte om ursäkt under första säsongen efter återkomsten, men nog fanns det stunder då vi stod med mössan i handen och kände oss besegrade på förhand. Lee Gorens eventuella mössa trycker han ner i halsen på sin motståndare. Han respekterade ingen och det var precis det som vi behövde. Nu var vi ju i Elitserien som vi hade längtat efter så länge. Dags att ta för sig!

Gorens tuppkam var enorm, och den växte när han insåg vad hans intåg innebar. Han spelade i alla spelformer och han visste att det var upp till honom att lösa de allra svåraste situationerna, oavsett om det gällde att göra mål, vinna en närkamp eller spöa motståndarnas mest fruktade spelare. Vi hade seriens tuffaste och mest hänsynslösa spelare i vårt lag och det gav ringar på vattnet.

Fler och fler spelare började sträcka på sig och vinna sin match i matchen. På läktaren trodde vi inte våra ögon. Tanken var väl att fortsätta slåss i botten och förhoppningsvis undvika Kvalserien. Men på Lee Gorens lägenhetsvägg satt experternas tips före säsongen. No way in hell att HANS lag skulle hamna sist. Slutspel var målet, och om han säger så är det bara att lyda.

Goren spelade hela 3 mot 5-byten. Han skulle vara borta en månad efter en operation, men missade bara en match. Hela stämningen i arenan förändrades under den här säsongen. Skellefteå AIK var uppe för att stanna och tror man på något är chanserna för att det ska hända, oändligt mycket större. Som Goren sa; ”we’re not here to fuck around”.


Jyri Marttinen 

Richard Lintner försökte och gjorde det bra. Jan Novak försökte säkert så gott han kunde, men misslyckades. Hur skulle vi kunna ersätta Johan Åkerman? Problemet var att vi hade letat efter någon med samma kvaliteter, när vi egentligen borde ha letat någon med liknande karisma. 

Redan första matchen syntes det att Jyri Marttinen var en spelare att räkna med. Han tacklades, slogs och uppträdde som en sorts vilde utan känsla för hur etablissemanget kanske tyckte att det ”borde vara”. Absolut en spelare för AIK-publiken att lära sig att älska på nolltid. De röda Timrå-handskarna gjorde att han syntes ännu mer, och det var det som vi behövde. Synas och ta för oss.

Egentligen är det orimligt att Marttinen och Lee Goren verkade under samma säsong. Ett rum eller en grupp har i regel bara plats för en alfahanne, men i ärlighetens namn har vi inga minnen av att de trampade in på varandras territorium. Goren skötte det mesta och Jyri skötte resten. Det allra bästa med honom var att han från sekund ett ansåg sig vara lagets ledande back och när han följde upp den tron med ett motsvarande spel, var det inget att fundera på.

Gemensamt för de fyra spelarna som vi hittills har nämnt (det kommer andra typer senare) var att de var spelare och människor att luta sig mot. De innebar en trygghet när nästa trappsteg skulle tas och de förstod och utnyttjade sin egen höga status, på ett bra sätt. Jyri Marttinen ersatte aldrig Johan Åkerman som spelare, men han axlade manteln av att leda försvarstrupperna. 


Niko Dimitrakos 

Niko var en spelare som inte alls hade ovanstående spelares kvaliteter. När de andra på olika sätt bar laget på sin axlar, så spelade Dimitrakos för sig själv och nästa kontrakt. Inte på så sätt att han uppträdde illa eller inte spelade för laget. Men där Lee Goren ledde laget genom hela sin aura och attityd, så gjorde Niko mål och poäng och fick igång laget och publiken på så vis.

Det kändes som att jorden skulle gå under, och att AIK skulle tappa sin nyvunna position, när Goren lämnade oss. Hur skulle någon kunna fylla det hålet? Men precis som när Jyri Marttinen ersatte Johan Åkerman med helt andra kvaliteter, så kom lille Dimitrakos och ersatte bjässen Goren. 

Ögonöppnaren på läktaren blev att det var möjligt för oss att lyckas. Det fanns utrymme i Skellefteå AIK att vara en stjärna. I match efter match gjorde förstakedjan med Moran, Månsson och Dimitrakos poäng och i bräschen gick den sistnämnde. Inte genom att gå ut först i striden eller genom att vara den bästa soldaten, utan genom att ha det vassaste vapnet.

Han må ha lämnat oss efter endast en säsong och förmodligen ha skrivit på för CSKA Moskva långt innan dess, men det spelar ingen roll. Han tog oss till en annan plats och den platsen var möjligheternas plats. Den här gången fick vi inte panik då den stora forwardsstjärnan lämnade oss. För på den nya platsen där vi befann oss, började vi åtminstone tänka tanken att identifiera oss som vinnare.


Joakim Lindström 

Ytterligare en ny sorts dimension. Den här gången ren och skär klass. Att ha Lindström i laget gav oss känslan av att ha en reell chans på guldet. HV71 hade Johan Davidsson, Färjestad hade Jörgen Jönsson och vi hade något som var ännu bättre. För första gången på hur länge som helst (om ens någonsin) hade Skellefteå AIK en superstjärna.

Jocke ledde inte laget alls, egentligen. Han körde på. Han tränade hårt, jobbade lika hårt på match, gjorde mål och poäng. Nu fanns det någon att se upp till. Någon som satte ribban och satte den högt. ”Om vi gör som han gör, så kommer vi garanterat att bli bättre.” Vi fick in ett superproffs som inte bara var sitt bästa jag, utan han gjorde andra bättre bara genom att vara på isen. 

Publiken kände vittring. Vittring av guld, men även vittring av blod. För ibland spårade Joakim Lindström ur totalt. De mindre vetande fansen tyckte att han borde kunna skärpa sig. Vi övriga såg en vinnare som var beredd att göra allt för att vinna. Utan hans vansinne, fanns heller inte de övriga vinnarkvaliteterna.

Det här är hittills den yttersta dimensionen och det är möjligt att vi aldrig kommer längre upp på trappan än vart Lindström kunde ta oss. Men det stannar inte för det. Framgångar och hjältar kommer i vågor. Ni får, ännu en gång, inte förväxla det här inläggets poäng med att vi listar de bästa spelarna. Allt det här handlar om att någonting i känslan runt hockeyn förändras.


David Rundblad 

Och nog förändrades livet och hockeyn med David Rundblad alltid. Genombrottet skedde precis samtidigt som Joakim Lindström klev in i våra hjärtan, men precis som att Goren och Marttinen fungerade ihop som spelare, parallellt med att båda två tog oss till nya platser, så var det likadant med Rundblad och Jocke.

Medan Lindström var ett superproffs, så bidrog David med den ungdomliga entusiasmen. Det har i och för sig tusentals spelare gjort före honom, men bortsett från hans extrema kvalitet och poängmakande, så symboliserar han det största som vi någonsin har varit med om. Det stora juniorundrets första och största stjärna.

För även om Adam Larsson, Viktor Arvidsson med flera blev större stjärnor ute i den stora hockeyvärlden så kommer de inte i närheten av Magic number seven-säsongen. Det inte bara gick att lyfta upp spelare från juniorlaget. Det gick att få upp egna spelare som gjorde skillnad. I Rundblads fall den bästa backsäsongen någonsin i AIK och den näst bästa noteringen i Elitseriens historia.

Vi har tittat på ledarskap, urkraft, klass och att leda genom exempel här ovan. Och inte för att David Rundblad saknade klass i det han gjorde, så känner vi ändå att den nya nivån som han tog oss till var glädjens plats. Den obekymrade platsen. Att gå på hockey säsongen 2010/11 var genuint roligt. Det bjöds på artisteri och fyrverkeri och den stora arkitekten bakom det hade nummer 7.


Linus Karlsson 

Kanske en överraskande nominering på kanske den mest hedersamma listan som någonsin har skrivits här på bloggen. Men vi kommer att lyfta fram två (egentligen en och en halv) aspekt på vad han gjorde för att ta Skellefteå AIK till en ny dimension. 

Den första (den halva) är att han kom helt oprövad från Hockeyallsvenskan och dominerade från start. Sådana fynd innebär ju att det kommer att gå att lasta in pengar någon annanstans i lagbygget. Men just det faktumet tog oss inte till en annan plats. Jesper Frödén, Erik Forssell och Pierre-Edouard Bellemare finns redan som sådana exempel, även om deras startsträcka var längre och de öste inte in poäng i samma utsträckning.

Huvudanledningen till att Karlsson tar plats här är både tragisk och skön. För första gången på över tio års tid hette inte vår ledande forward Joakim Lindström. Vi hade ju alla insett att det skulle komma en dag utan Jocke, och vi bävade för den. Att då Linus Karlsson kom (medan Lindström fortfarande spelade) och med stort självförtroende och självklarhet bara tog förstafiolen visade att det finns hopp om fortsatt liv för AIK.

Så att komma med något helt nytt eller ta oss till en ny dimension kan man göra på flera olika sätt. På ett vis är det härligt att man inte märker det där och då, men när man tänker tillbaka så är det lättare att se de större skeendena. Det här inlägget har väckt många känslor. Primärt saknad egentligen. Men man vet ju aldrig, kanske är vi redan nu inne i nästa dimension. 


Kommentarer

Skicka en kommentar