Jonathan Johnsons metamorfos(er)

Uppslagen till blogginlägg har varit många. Minst lika många har strukits som förverkligats. Ett av målen är ändå att få till intervjuer eller inlägg med våra största spelare. De som förtjänar det lilla extra. Egentligen hör väl inte Jonathan Johnson dit, men gör man 52 poäng under en säsong så har man onekligen egenskaper utöver de vanliga. Så visst förtjänar Johnson att hedras.

Ursprungsrubriken var "Jonathan Johnsons metamorfos", men som du kan se har spelplanen ändrats. Igen. För säga vad man vill om honom, men det svänger om kurvan. Ordet ”spikrakt” har han förmodligen inte ens hört. Vi har inte tänkt gå igenom hela hans karriär, eftersom det inte är intressant, men en mycket kort sammanfattning är väl alltid på sin plats.

Inga juniorlandskamper, ett misslyckat försök att ta plats i Frölundas SHL-lag och ett harvande i mindre allsvenska lag som Troja och Tingsryd innan genombrottet kom i Modo. Och det var ingen hejd på genombrottet. Under sin andra säsong gjorde han hela 79 (29+50) poäng och slog alla tiders poängrekord. ”Honom ska vi ha!”

Tänkte nog Erik Forssell att samtliga sportchefer i ligan skulle ropa, och han var mäkta stolt när han lyckades snärja åt sig Johnson. Fast ryktena var inte allt igenom positiva. Den offensiva talangen och kvaliteten var uppenbar, men det viskades om en lite lättjefull inställning till träning och en spelare som inte ville smutsa ner sig i onödan.

Förhoppningarna var ändå riktigt stora när han kom. 79 poäng skojar man inte bort i första taget. Dessutom center mellan Oscar Möller och Jesper Frödén. Förutsättningarna var optimala, men säsongen blev ett enda långt lidande. Maken till sävlig och mjuk spelare hade vi nog aldrig upplevt. Dessutom spelade han med noll marginaler och tycktes knappt bry sig om misstag och förlorade puckar.

Det spekulerades i om AIK ens skulle vilja ha kvar honom under den andra säsongen av kontraktet. 24 poäng är väl inte kattskit, men man ska komma ihåg att han var bofast i powerplay och hade du eller jag centrat Möller/Frödén så hade vi gjort minst femton pinnar bara genom att befinna oss på isen.

Men han blev kvar och sa själv att benen kändes lättare. Första säsongen hade han utsatts för en träning som han inte ens visste att den existerade. Nu var han redo och rustad, men hade också otroligt mycket att bevisa. Hans nya lekkamrater hette Rickard Hugg och Linus Karlsson, och redan på försäsongen såg det ganska bra ut.

Och om det såg ganska bra ut då, såg det riktigt bra ut när serien drog igång. Jonathan Johnson hade ett helt annat klipp i åkningen och såg ut att ha all tid i världen från den högra tekningscirkeln i powerplay. Bak till Pudas, ner till Hugg och rakt genom boxen till Karlsson. Han var lagets ledande spelare och konkurrerade ut Joakim Lindström som playmaker i första pp-enheten. 

Han såg saker som vi andra inte såg och hittade åkvägar och passningar som egentligen inte finns. När det under en match i slutskedet av grundserien basunerades ut att Johnson förlänger kontraktet med två år jublade jag lika högt som jag hade gnällt på honom hela förra säsongen. Min avbön var total och det var bara att krypa till korset och erkänna att jag hade haft fel. Helt fel.

Slutspelet blev dock ingen succé. Hela AIK såg ut att bli tagna på sängen av ett hänsynslöst och aggressivt Färjestad. Linus Karlsson försvann helt och bristen på fysik var huvudpunkten i analysen efteråt. Och var inte 52-poängsmannen väldigt blek också? Kvartsfinalen var över så snabbt och det var så många som man var besviken på, att inget större fokus hamnade på Jonathan Johnson.

Metamorfos 2

Kanonsäsong ändå. Den förra. Nu gick vi in med tanken och känslan att Jonathan var en toppcenter i ligan och laget. Han kändes både starkare och tryggare med den rollen och säsong tre började bra. Många poäng i powerplay, lite hafsigt spel ibland, men när Johnson är som bäst verkar han ha hur mycket tid som helst. 38 poäng är inget att klaga på.

Sen kom slutspelet och då kom metamorfos nummer två (nummer ett var alltså att gå från att vara en rätt svag spelare till att göra 52 poäng nästa säsong och vara en nyckelfigur). Slutspelet är nästan som en annan sport, brukar man säga. Det smäller, man kämpar om varje millimeter där ute på isen. Det är då som agnarna skiljs från vetet och det är då som de bästa spelarna ska vara skillnaden.

Jag accepterar att alla spelare inte kommer att tackla som Jayce Hawryluk eller ens kunna få fram samma glöd i ögonen som Jimmie Ericsson eller Roland Stoltz. Däremot måste det vara ett krav på att man växlar upp. Att man åker det extra skäret. Att man spelar med lite (helst mycket) mer marginal i egen zon och att hela ens kroppsspråk säger att man vill vinna till varje pris.

Där tycker jag inte att Johnson var. Han kastade in puckar framför egen kasse. Han var lika mjuk som vanligt i sarghörnen, med skillnaden att alla andra var hårdare, tuffare och snabbare än vanligt. De allra flesta har den extra växeln att lägga i. Frågan är om Jonathan Johnson har det? Nästa slutspel blir direkt avgörande och jag kräver nästan total dominans för att kunna skriva ett tredje metamorfos-kapitel.

Bloggens grund är egentligen att inte totalkapa en (nuvarande) AIK:are och så tycker heller inte är fallet här. Stora delar av inlägget har handlat om den enorma metamorfosen som skedde mellan säsong ett och två. Därefter en förändring åt det sämre hållet, grundserien kontra slutspelet. Jag följer gärna upp det här inlägget med ytterligare ett kapitel (Metamorfos 3) efter säsongen. Men då krävs det en helt annan spelare i kommande slutspel.