Ikoner i andra lag

Låt inte rubriken lura dig. Det här blir inte en genomgång av Joel Lundqvist, Johan Davidsson. Jörgen Jönsson och andra helt ointressanta och intetsägande spelare. Definitionen av intressant är att på något sätt ha haft med Skellefteå AIK att göra. Nu har vi förvisso skrivit inlägg som behandlar andra spelare och lag, men då alltid i kritiska ordalag. Och så kommer det att förbli.

Det här blir alltså inte en uppräkning av andra lags bästa eller mesta spelare (även om några av ikonerna som kommer att nämnas idag, faktiskt har spelat flest matcher i ett annat lag). Nej, det vi är ute efter är spelare som har spelat i Skellefteå AIK, men som av en eller annan anledning har lämnat oss, dragit vidare till en annan klubb och blivit en ikon där. I två av fallen har redan varit den omvända, då spelarna i fråga redan nått kultstatus i sitt lag, men ändå valt att komma hit. Att gräset är grönast i Skellefteå vet ju redan vi, men kul att även andra har fått reda på det.

Inlägget handlar egentligen om den tacksamheten som lag som Luleå, Björklöven, Nybro, Solna och Brynäs med flera, borde rikta mot oss i Skellefteå. Spelare som fostrats och förädlats i den svartgula familjen för att sedan bege sig ut i världen och med gedigen utbildning och hockeykultur i ryggsäcken. Saker som de har förmedlat till sin nya förening och på så vis (och kanske andra vis), vuxit fram till deras motsvarighet till Fredrik Lindgren, Pär Mikaelsson eller Jimmie Ericsson.

Vi kommer att titta på elva spelare som nått den statusen. I ett annat lag, men indirekt tack vare AIK. Ytterligare en spelare trodde vi skulle nå ända dit, men som relativt nyligen gick miste om chansen att bli en one team player. Vi väljer ändå att nämna honom för att bredda inlägget. Avslutningsvis kommer vi att lyfta fram de två veteranerna som vi nämnde ovan. Två spelare som AIK inte kan ta åt sig äran för. Åtminstone inte för att de ses som legender i en annan klubb.

Tröjan i taket

Janne Sandström, Luleå

Oklart hur många timmar eller dagar det var ifrån att Janne Sandström skulle ha skrivit på det där tvåårskontraktet med AIK 2001. Förhandlat och klart var det, men Luleå kom in och kapade affären. Inget som vi sörjer, även om det sved just då. För när vi tittar tillbaka och bedömer vems plats från truppen 01/02 som Janne hade tagit, så är det antingen Riku Varjamos eller Stefan Klockares. Och dessa herrar hade man inte velat gå miste om.

Även om vi i grunden är väldigt kritiska till hur spelare, supportrar, styrelse och egentligen alla som har med Luleå Hockey att göra, uppför sig, så finns det faktiskt inte så mycket negativt att säga om Janne Sandström. Han har inte varit inblandad i några större dumheter eller gått ut i pressen och gnällt. Något som Luleåspelare får med sig i modersmjölken. Månaderna i Skellefteå hann prägla hans värdegrund, för gudarna ska veta att han har fått jobba i motvind.

I december 2022 hissades tröjan upp i taket i Coop Arena efter 17 säsonger och 895 matcher i Luleå. Under tacktalet nämndes inte Skellefteå AIK, men vi är övertygade om att han tänkte på den svartgula värmen som en gång omfamnade honom och lärde en massa fina saker som han tog med sig genom karriären. 

Daniel Welser, Salzburg 

Hela sitt liv hade Daniel Welser spelat i moderklubben Klagenfurt. Men då ringde Tommy Samuelsson och ville ha med honom från EBEL till Hockeyallsvenskan och Skellefteå AIK. Ett stort steg, både som hockeyspelare och människa. I Skellefteå lärde Daniel känns stora människor och spelare som Magnus Wernblom och Johan Åkerman.

Under sina två år i Sverige utvecklades han rejält och det var en helt ny Daniel Welser som återvände till Österrike. Den poänghungrige ynglingen från förr, var nu grovjobbare och lagspelare. Det var dock inte Klagenfurt som fick skörda de svartgult odlade frukterna. Den nya klubben hette istället Red Bull… Salzburg. Där spelade han elva säsonger och idag hänger tröja #20 i taket. 

Wall of honour 

David Engblom, Solna

När David Engblom kom till Skellefteå var han en oslipad diamant med hyfsat hög potential. Draftad av Detroit Red Wings, meriter från JVM och fem Elitseriesäsonger med Solna. Till Skellefteå kom han för att få speltid i en producerande enhet. Allsvenskan var nog rätta nivån och ingen i Stockholm med omnejd saknade honom. 

I AIK gick det trögt och efter säsongen återvände han till Gnaget, kanske mest i brist på annat. Tio säsonger senare sågs Engblom som en av de största någonsin i klubben. Flest matcher, trotjänare som följde med Solna ner i Division ett, lagkapten under fyra säsonger. 2011 tog karriären slut då han inte fick nytt kontrakt.

Istället för att tjura över det bestämde han sig för att börja arbeta som materialförvaltare i klubben. 2012 skickades hans namn och porträtt upp i taket och invigde Solnas nya Wall of honour. Något som aldrig hade hänt om Engblom inte valt att komma och spela en säsong i Skellefteå AIK. Den perfekta nystarten för honom.

Förtjänstfana

Magnus Wernblom, Modo

Vi kan förstås inte ta åt oss hela äran för att Wernblom hyllades i Modo efter karriären, men det går heller inte att bortse från att den ceremonin planerades på det viset att AIK var bortalaget i just den matchen. Förmodligen för att de inte såg oss som ett stort hot just då, men även för att Magnus trivdes och utvecklades i Skellefteå.

Tretton säsonger i Modo, innan han ledsnade på lönerabatten som hemmaspelare förväntas acceptera. Äventyret i AIK törs vi påstå var bästa tiden i hockeylivet och uppgången till Elitserien garanterat det bästa hockeyminnet. Vi förstår att förtjänstfanan (variant på Wall of Fame), hade hamnat där hur som helst, men åren i Skellefteå gjorde att han återvände som en bättre spelare och fick avsluta värdigt.

Klubbikoner

Pål Johnsen, Storhamar

21 säsonger, 735 matcher och 747 poäng. Sex ligatitlar. Allt detta för moderklubben Storhamar. Den enda egentliga smolket i bägaren är två år i Sverige. Ett halvlyckat år i Leksand och en säsong i Skellefteå. Men det skulle kunna vara så att, utan den säsongen hade Magic, som han kallas, inte förstått hur bra han hade det i Storhamar. En lyckad säsong i AIK hade kanske inneburit fortsatta äventyr och ett uteblivet klubbikonskap. 

Jörgen Sundqvist, Brynäs

Det är små marginaler. Hade Sunkan stannat kvar i AIK en säsong till så hade han inte nämnts i det här inlägget. Men nu tröt tålamodet och han hamnade i Brynäs. Där blev det 13 säsonger och över 650 matcher. Efter karriären hyllades han av en fullsatt arena och förmodligen skänkte både Jörgen och alla i publiken en tanke till Skellefteå AIK som förädlade den en gång allsvenske backen till en fullfjädrad SHL-back.

Nicklas Dahlberg, Frisk Asker

När Pumba flyttade till Norge hade Frisk Asker precis räddat sig kvar i högsta serien. Den före detta Skellefteåmålvakten kom in som en Frisk fläkt och undan för undan placerade sig laget högre och högre upp i norska ligan. Hela fyra säsonger har Dahlberg stått 40 eller fler grundseriematcher och räddningsprocenten har stadigt legat runt 0.92. 2019 vann de till slut guld och faktum är att Nicklas har gjort hela elva raka säsonger, varav den senaste 2022/23.

Kultspelare 

Claes Lindblom, Västerås

Lindbloms karriär började finfint, med fem säsonger i Lejonström och därefter fem i Skellefteå. Tio säsonger är en respektabelt lång karriär, men faktum är att han spelade ännu längre i Västerås. Och dessutom både i Elitserien, Allsvenskan, Division 1 och 2. Det som gör att Claes har en sådan status i föreningen är inte de många säsongerna, utan att han 39 år gammal återvände till dåvarande VIK Hockey Ungdom (som hade degraderats hela vägen ner i tvåan). Efter tre års uppehåll snörde han på sig skrillorna och vann interna poängligan med 21 poäng före tvåan och var även med och vann Division ett året efter.

Benny Bäcklund, Nybro

Hittat på nätet: "En gång när jag var på krogen i Linköping kom det fram två killar och en tjej och satte sig vid bordet där jag satt. Vi började prata och det visade sig att de kom från Nybro. "Ah, då känner ni till Benny Bäcklund", utbrast jag, varpå de fick något lyriskt i ögonen och startade en halvtimmes Benny-lovebombande." Fyra säsonger i Nybro gav alltså detta. Tror inte att vi behöver säga något mer än så.

Giganter i den lilla dammen

Mattias Hedlund, Björklöven 

Hedda flyttade till Skellefteå för att gå Hockeygymnasiet här och spelade en säsong med AIK:s juniorer (90/91). Året efter, när det spåddes att AIK:s kräftgång skulle vara evig, flyttade han tillbaka till de södra delarna av Västerbotten. Således kan han knappt kallas för före detta AIK:are, och han kan nog egentligen inte heller anses vara tillräckligt stor sett till Björklövens historia, men det är alltid kul att nämna att en av spelarna som Umeåmänniskorna håller så kär en gång var svartgul. 14 säsonger i Löven är mycket, så han kanske är en legend där ändå.

Daniel Olofsson, Piteå

Vi glömmer aldrig de 28 målen från 98/99 och vi kommer aldrig att släppa tankarna på vad som kunde/borde ha blivit. Olofsson tappades bort i någon sorts stress och tanke att vi var nära Elitserien. Hans legendstatus hamnade åtta mil norrut istället. För i Piteå är Ragge kung med tio säsonger, varav fem som lagkapten. Dessutom med ett poängsnitt skyhögt över en pinne/match. Ofta blir man lite extra omtyckt om man håller på länge och Olofsson spelade tills han var 37 år gammal. Blev kvar i Piteå efter karriären. 

What could have been

John Klingberg, Dallas

Med åtta år i Dallas Stars, och dessutom som ledande spelare, så fanns absolut chansen att Klingberg skulle kunna ha blivit en one team player. Lagens största stjärnor skriver ofta åttaårskontrakt, men när turen kom till Klingberg valde Dallas att trejda bort honom till Anaheim. Det får väl ses som ett tecken på att de inte tycker (med all rätt) att han är tillräckligt bra för att vara en ledande back. OM John Klingberg hade förlängt med åtta år, hade han varit den före detta AIK:aren med längst NHL-karriär i en och samma klubb och hade då också varit odödlig i Dallas.

Klubbikoner redan när de kom

Torbjörn Lindberg, Luleå

Vissa människor och spelare är så anonyma, alternativt verkar utan att synas, så att de på det viset blir stora profiler. Torbjörn Lindberg var så ultradefensiv i sin läggning att t-shirts trycktes upp till folk som sett honom göra mål. I själva verket gjorde han hela 27 mål i Elitserien. Hur som helst så är han en kultspelare i Luleå, och vi kan inte ta åt oss någonting av det, även om han faktiskt gjorde fyra matcher för Luleå efter sejouren i Skellefteå. Rubriken för inlägget är "Ikoner i andra lag" och där passar Tobbe väl in.

Bert-Olav Karlsson, Boden

Sjutton säsonger, fördelat på fyra decennier, i Boden skojar man inte bort. Inte heller att snitta över en poäng/match under alla dessa år. B-O Karlsson är ÄR B-Oden och vi ska vara tacksamma för att han var vår under en och en halv säsong. En fantastisk spelare som verkligen förtjänar att ha tröjan i taket i ishallen i Boden.