When we were kings: Virtanen, Tähtinen, King

Fotbollsjournalisten Erik Niva har en podcast där han skapar och presenterar mycket fylliga dokument över klassiska och ibland ganska anonyma fotbollslag eller fotbollsspelare. Det kan både vara ett epos över en spelares hela karriär eller ett djupdyk i en specifik säsong när allt gick hans väg och han hade the time of his life.

Vi kopierar det konceptet även om det kommer att ske i betydligt mycket mindre skala. Exempelvis är Nivas avsnitt som behandlar Leo Messi uppdelat i tre delar och sammanlagt tio timmar långt. Vi är inte riktigt där, men vi tar rygg på ett trevligt format. Exempelvis hade Daniel Olofssons 28-målssäsong varit ett ypperligt avsnitt/inlägg.

Och det kanske kommer framöver, men idag är det inte Ragge som vi ska fokusera på, utan den sent ihopvärvade, tilltänkta förstakedjan till säsongen 2006/07. Wernblom, Öberg och Söderberg hade lett oss tillbaka till finrummet, men de behövde avlastning av ännu spetsigare forwards och Peo Larsson värvade in i tur och ordning Antti Virtanen, Markku Tähtinen och Jason King.

Under alla år hade Mikaelssons kedja lett laget och lika länge hade vi känt att om vi ska kunna gå upp så måste det komma en kedja som placerar sig högre upp i hierarkin. Allra tydligast att det verkligen behövde vara så var säsongen 01/02. Offensiv spets in absurdum kom till oss, men i slutändan väntade vi återigen på att Mikaelssons kedja skulle komma in på isen. 

Till slut kom då Wernbloms line och ledde oss upp i Elitserien, men en svårare liga innebar som sagt ett vassare lag. Det tyngsta och troligaste namnet att värva var Jonathan Hedström, men det drog ut på tiden och fler och fler röster viskade om Timrå. När Jonte inte presenterades på stora scenen på Stadsfesten, förstod vi att det var kört. Både vi och Peo var tvungna att lyfta blicken.

I ärlighetens namn borde Peo har förstått vart det barkade och i ärlighetens namn borde Hedström ha varit tydligare med sina intentioner. Innan allt det här brakade loss hade Peo Larsson deltagit på ett supportermöte och berättat att nu var det en helt annan kaliber på spelarna som han erbjöds, men han var också noga med att poängtera att Skellefteå AIK valde sist av lagen i Elitserien. Ett försök att baissa våra förväntningar. (Vilket funkade sådär.)

Först in var ytterforwarden och rightaren Antti Virtanen. En liten, poängstark spelare från JYP. Scoutingrapporter från Finland sa att Virtanen var en teknisk spelare med ett rappt och bra skott. Lite vek och svag defensivt. Senaste sex säsongerna hade han snittat 32 poäng i SM-liiga. (Bloggens egen uträkning menar att det innebär 23 poäng i Elitserien. Knappast tillräckligt för en förstakedja.)

Till saken hörde dock att med Virtanen följde en sagolik Youtube-video, både vad gäller den finska musiken och hans prestationer. Tekniska manövrar, tekningsvarianter och hårda skott. Jag och några vänner gick runt på diverse campingplatser i Tyskland (fotbolls-VM 2006) och spelade låten på högsta volym. Övriga svenska fans spelade ”Boten Anna”. De skulle snart bli varse om vem Antti Virtanen var, tänkte vi.

Center i den tilltänkta förstakedjan blev Markku Tähtinen. Finska källor sa att han var en allroundcenter och att vi skulle bli besvikna om vi hoppades på att Markku skulle vara en offensiv stjärna. Poängsnittet låg på 26 poäng under de senaste tre säsongerna, vilket motsvarar 19 poäng i Elitserien. Ofta är man ju rätt optimistisk vad gäller nyförvärven, men här gick det bara inte. Det blev heller inte bättre när de finska stjärnorna satt och rökte på Bishops en sen kväll i juli.

Ännu så länge saknades dock en tredjelänk i kedjan och det krävdes en riktig bomb för att kompensera de kraftiga tveksamheterna som vi kände kring Virtanen och Tähtinen. Peo meddelade att han hade is i magen och att det borde komma loss riktigt fina namn i samband med NHL-lagens gallringar. Magsåren ökade samtidigt i Skellefteå.

Träningsmatch mot Björklöven i Umeå. Antti Virtanen skjuter ett hattrick och borde med det ha skapat sig lite arbetsro, men inte ens de naivaste av oss blev lugnare. Virtanen kunde trixa och trolla mot mittenlag i Allsvenskan, men det syntes alltför väl att det aldrig skulle hålla i Elitserien. Eller hade han tänkt hypnotisera Lance Ward och Jonas Frögren?

På Jontes plats kom till slut kedjans klart bästa spelare. Väldigt tätt inpå starten av serien blev Peo Larsson desperat och slängde iväg ett kontraktsförslag till Vancouver Canucks-ratade och AHL-spelande Jason King. Han sågs inte som en stjärna på AHL-nivå, men visste var målet var beläget och hade fått ihop 53 poäng under en säsong i Manitoba Moose (Löven-bekantingen Jesse Schultz gjorde 20 poäng på betydligt fler matcher i samma lag).

Nåja, King hade ett coolt namn. Hade producerat hyfsat och hade referenser från bland annat Mats Lindgren. Det fanns kanske inte bättre på marknaden. Peo Larsson hade sytt ihop sin förstakedja. Eftersom du vet hur allting slutade, så kanske det känns märkligt att döpa det här inlägget till ”When we were kings”. Men betänk att de aldrig någonsin i sina karriärer har hållits så här högt. Tillsammans skulle de leda Skellefteå AIK och de var knappast missnöjda med sina lönekuvert. På pappret skulle det bli deras livs säsong, så nog var de ”kings” under några veckor (innan säsongen, alltså).

Jason King hade definitivt vissa spetskvaliteter. Ett snabbt och välriktat skott till exempel. Dessvärre bidrog han inte alls med det där typiskt nordamerikanska. Vinnarskalle, förmågan att sticka in näsan, grit. Egenskaper som vi verkligen, verkligen hade behövt. Så var vår förstakedja. Virtanen, Tähtinen och King. Tre spelare som sålts in väldigt väl av sina agenter och som panikvärvats in till Skellefteå AIK.

Vi är mycket tveksamma till att de någonsin spelade tillsammans. Virtanen avslöjades redan på försäsongen och försvann till Österrike efter endast nio matcher. Tähtinen var bofast i fjärdekedjan, medan King gjorde det rätt okej. Näst mest mål i laget, men majoriteten av dessa kom under säsongens första halva. I viktiga matcher och i Kvalserien var han tämligen osynlig.

Nästa säsong fanns ingen av dem kvar. Tillsammans stod de tre för 18 mål och 16 assist på 116 matcher. Genanta siffror, för spelarna i fråga, men mest för Peo Larsson. Den här silly season-sommaren skulle vi dock aldrig vilja vara utan. AIK hade gått upp i Elitserien, vi var desperata efter högkaratiga förstärkningar och under några skälvande veckor, innan själva säsongen satte igång, var Virtanen, Tähtinen och King kungarna av stan.