Mannen har rent historiskt varit råbarkad, naturlig och obekymrad kring sitt eget utseende. På med en hyfsat struken skjorta, dra fingrarna genom håret och man är redo för bröllopsfesten. Samtidigt brottas kvinnan med en hel hög produkter, dofter och alternativ, både vad gäller kläder och hår.
Men tiderna förändras. Mannens fåfänga har förändrats kraftigt under det senaste seklet. Inte minst inom idrotten. En botoxad Cristiano Ronaldo, en David Beckham med en personlig stylist och olika idrottsmäns Instagramkonton med retuscherade bilder med perfekt ljussättning.
I sak är det ju inget fel med det. Klart att både män och kvinnor ska få bry sig om sitt utseende. Det är bara det att vi män har så förtvivlat lite att jobba med. Smink, plattänger och ansiktspiercingar har inte direkt nått folkhemmet. Och än mindre ishockeyomklädningsrummen. Även om det ibland har sett ut som att Arvid Lundberg använder kajalpenna (förmodligen är sanningen att han har begåvats med extra långa ögonfransar).
Så vi landar i att det som vi kan ägna oss åt för att förbättra och förändra vårt utseende är håret. Både på huvudet och i ansiktet. Vi vill här påpeka att vi inte alls ser ner på ett eventuellt sminkanvändande. Även om vi i grunden är bakåtsträvare, så är vi kraftigt för att man ska vara fri att bestämma själv om sin kropp och utseende.
Som rubriken avslöjar handlar dagens inlägg om skägg (och mustasch). Hår har avhandlats tidigare, så vi går all in på ansiktsbehåring. Inte mindre än 45+1 AIK:ares skäggväxt kommer att dissekeras. Vissa av dessa bär alltid skägg och några låter skägget komma och gå. Ibland beroende på lättja, ibland på grund av fåfänga och ibland eftersom det är slutspelstider.
Movember är här och det här är bloggens bidrag.
Mats Abrahamsson: Det är inte direkt en småsten som inleder det här projektet. Abris bjuder på en ganska buskig mustasch utan tydlig ansats till ansning. Frågan är om den breda mustaschen gör hans runda ansikte ännu rundare? Garanterat inget som Mats bekymrade sig över.
Sean Gauthier: Ett relativt vanligt skägg för en trucker i Amerika. Gauthier döljer en eventuell dubbelhaka, men kan samtidigt vara stolt över den kraftiga skäggväxten. Hade han haft humor hade han burit ett getskägg.
Gustaf Lindvall: En ovanligt skäggig Lindvall som vanligtvis inte lämnar något åt slumpen, men det här känns hafsigt och slarvigt. Det finns mer välansade bilder, men vi valde att lyfta fram Gurras mörka sida.
Ulf Nilsson: Andra halvan av målvaktsparet i mitten av 80-talet, och den klart svagare parten, både vad gäller ishockey och ansiktsbehåring. Man får zooma in ganska mycket för att vara helt säker på att mustaschen finns där. Det känns som en övervintrad moppemusche.
Joni Ortio: Under inläggets gång kommer du att bli varse att det primärt är de mörka finländarna som experimenterar med skägg. Ett klokt beslut tycker vi, då vi generellt är svaga för lite mörkare män. Joni gör oss aldrig besvikna, även om han ser lite ovårdad ut på kinden.
Dave Stathos: Målsättningen var att bara presentera bilder från spelarnas tid i AIK, men vi gick bet på Stathos. Hans grekiska påbrå är uppenbart och skulle vi ha honom här så skulle vi råda honom att alltid bära skägg. En mycket manlig look.
Hardy Åström: Som du förstått så inleder vi med målvakterna och måste nog säga att de är överrepresenterade bland AIK:s skäggbärare. En fin, bred mustasch på Hardy. Den påminner om Mats Abrahamssons, men känns lite mer välplanerad.
Morgan Ellis: Om målvakterna är skäggsugna, så verkar det inte vara något som intresserar särskilt många backar. Ellis täthet har vi talat om många gånger, och om han gjorde oss besvikna på isen så väger det här skägget upp det tusenfalt.
Jonas Frögren: Vi sympatiserar starkt med Frögren, men är mer skeptiska till detta. Måhända är det en dubbelhake-täckning även här, men vi är mer inne på att det är en spegling av Jonas uppväxt i Ludvika.
Petter Granberg: Den relativt mörka skäggväxten kontrasterar ypperligt mot det blonda håret. Granberg blir snyggare med åren och bör behålla sitt skägg för att fortsätta att inge maximal respekt i sarghörnen.
Fredrik Lindgren: Han jobbade länge med en märklig variant på mustasch som egentligen bara bestod av en mindre mängd strån. En look som aldrig varit något för oss. Det här är mer ett lättjeskägg som belyser hur olika kraftig skäggväxten är i olika delar av ansiktet.
Arvid Lundberg: Många av våra egna spelare kommer upp utan tillstymmelse till ansiktsbehåring. Unga grabbar som hyvelrakar de få fjunen som de har. Tio år senare har Arvid en fullfjädrad skäggväxt och har inför våra ögon gått från pojke till man.
Ivan Majesky: Ett vildvuxet skägg som nästan är obehagligt tätt, särskilt närmast underläppen. Kombinerat med ovanligt röda läppar är det här kanske russinet i dagens skäggkaka. Att som forward se ett stort skägg komma farande, kan inte ha varit särskilt trevligt.
Hannu Palmu: Så här ska en mustasch gärna se ut. Gles vid amorbågen och lätt slokande längre ut. På bilden är Palmu under 30 år gammal, men hade lika gärna kunnat närma sig 60. Härligt att en mustasch kan påskynda åldrandet.
Hannu Pikkarainen: Vi vågar nog påstå att Pikkarainen är långt över medel vad gäller finska mäns fåfänga. Både håret och skägget är on point och det finns väl inte så mycket mer att säga. Kanske vi borde ha förlängt hans kontrakt?
Serge Roy: Man måste bara älska den här mustaschen. Att den längst ut tar riktningen nedåt är förstås naturligt, men det visar på ett engagemang och ett driv. Tyvärr var väl drivet på planen lite sämre, men vi glömmer den aldrig.
Tomas Skogs: Inte lätt att gå från Pikkarainen och Roy till det här. Skogs var relativt renrakad under grundserien, så vi får anta att det här är ett slutspelsskägg. Det här är inget som känner särskilt starkt för, så vi går bara vidare.
Thomas Åhlén: En mustasch som jag tidigt förälskade mig i. Åhlén var kanske min första favoritspelare och var aktuell i samma veva som jag lärde känna bröderna Dalton i Lucky Luke-albumen. Det sved när han flyttade till Solna, men det mildrades när mustaschen rakades av.
Juhamatti Aaltonen: Över till forwards som är väldigt, väldigt många. Kanske inte så konstigt då de vanligtvis är de mest kreativa spelarna och således är troligast att mixtra med skägg och mustasch. Aaltonen låter håret bara växa, då han inte ids raka sig.
Pierre-Edouard Bellemare: En bild av ren lycka. Guldmedaljen runt halsen och ett fint sydeuropeiskt skägg. Dagen efter rakades det bort, men vi propagerar för att han borde ha behållit det.
Jimmie Ericsson: När det gällde som mest var Jimmie som bäst. Om ett skägg ingav en promilles mer respekt hos motståndarna så tvekade han inte på att kasta bort hyveln. I de allra flesta fallen är vi för skägg, men Ericsson gör sig lika bra utan.
Erik Forssell: Egentligen platsar inte Forssell i den här skaran, men det är anmärkningsvärt att hans skägg växer överlägset mest en bit upp på kinderna. Vi får känslan av att han inte är någon som man vill träffa på vid fullmåne.
Lee Goren: Gorens manlighet får sig en liten törn då hans skäggväxt inte motsvarar hans testosteronnivåer. Glest, tovigt och allmänt ovårdat. I det här fallet röstar vi på ett helt slätt ansikte.
Yared Hagos: Mot ett mörkt ansikte kan det nästan vara svårt att urskilja skäggets detaljer. Tätheten är förträfflig. Likaså valet att undvika att ha halsskägg. Kort sagt anser vi att Yared gör sig mycket bra i helskägg.
Brett Harkins: Inget skägg att tala om, tvärtom. Men ibland gör ögonblicket skägget. Det här är timmar efter det att AIK var tillbaka i finrummet och Harkins har gjort sitt bästa med slutspelsskägget. Och Bretts bästa är alltid gott nog.
Jayce Hawryluk: Håransamlingen på hakans övre del är Hawryluks tätaste skäggpunkt, vilket vi tror är ganska ovanligt. Det här är inte en speciellt genomtänkt look, utan mest ett resultat av att dagarna bara går.
Randy Heath: En av de mest omskrivna mustascherna som vi har. Det är inte bara en person som har påtalat att den påminner om en vuxenfilmskådespelares. Hur det än må vara med den saken, så ger vi den fem plus.
Edwin Hedberg: Skillnaden mellan Hedbergs insatser på skäggfronten och på isen är gigantisk. På bilden ser vi ett snabbväxande, välskött skägg utan egentliga brister. På isen såg vi något helt annat.
Bud Holloway: Bud kom till oss välansad och ung. Nästan tio år senare åkte han hem för gott. Minnen för livet i ryggsäcken, men framförallt ett mörkt, fint skägg som skvallrade om åren som gått.
Axel Holmström: Redan på högstadiet köpte Axel in en ordentlig rakapparat och har sedan dess tvingats raka sig ett par gånger per dag. Alternativet är att bara släppa lös, vilket han nog helst gör. Det finns minst två till inlägg som behandlar hans skäggväxt.
Jonathan Johnson: Vi måste ju ta upp ett avskräckande exempel också. Johnson rår naturligtvis inte för vilken nivå som hans skäggväxt är på, men att välja om han ska raka sig eller inte är helt och hållet hans eget beslut.
Melker Karlsson: Om vi har kunnat följa Arvid Lundbergs utveckling på nära håll, så är det nästan tvärtom med Melker. Efter att ha spenderat sex år i USA, så kom han hem med ett fantastiskt skägg. Han har åldrats värdigt, minst sagt.
Marcus Kristoffersson: Synen av Kristofferssons rödlätta, nästan fladdrande halsskägg vande vi oss vid under ett par år. Här skojar han dock till det med en tät mustasch. Det är något visst med rött skägg. #kaptenBuster
Tom Kühnhackl: Det florerar bilder på nätet på en Kühnhackl utan skägg. Det känns inte som samma person, utan en mulligare och äldre variant av honom. Här ser vi kanske den största skillnaden som ett skägg gör till det bättre.
Joakim Lindström: I vanliga fall har Jocke en åttatimmars-stubb och har säkert vanan att raka sig varje dag (kanske bara en gång på helgen). Men är det slutspel så är det. Vår bäste spelare har inte det bästa skägget, men det vore ju höjden av orättvisa om han var bäst på även det.
Jörgen Marklund: Grabben är 22 år på bilden! Året innan (även då mustaschprydd) gjorde han sitt livs säsong. När han rakade sig försvann tyvärr magin. Marklunds mustasch är bland det vackraste som vi har sett och han borde aldrig ha tagit bort den.
Adam Mascherin: Det känns ofattbart att han bara är 23 år på bilden. Rosiga kinder möter ett kraftigt skägg, ger oss känslan av att hela Adams ansikte tvekar kring vilken riktning han ska gå. Pojke eller man?
Pär Mikaelsson: Ett bockskägg är ingen favorit, men Mikaelsson är immun mot kritik och vi har också en känsla av att hans hockeykarriär gick som bäst när han var lite skäggig.
Oscar Möller: Det här kan vara ett av de tätaste, ljusa skäggen som vi någonsin sett. Det gör honom äldre och samtidigt mer maskulin, men vi röstar för att han trimmar det litegrann för att optimera sina drag.
Janne Pesonen: Spegeln lämnas oftast ifred även vid de tillfällena då Janne trimmar och rakar skägget. Han vet att han kanske inte är en svärmorsdröm, utseendemässigt, men vad spelar det för roll när han ändå är den som avgör matchen.
Pontus Petterström: Det finns lika många olika skägg som det finns killar. Pontus visar upp en ansiktsbehåring som är starkast djupt nere på kinderna och falnar en aning, ju mer centralt i ansiktet som man kommer.
Tom Pyatt: Här kommer ett superproffs, var första tanken när Pyatt anlände. Ett perfekt skägg och dessutom tog han ansvar för halsskägget. Och visst var han ett proffs, men inte ens skägget kunde kompensera för avsaknad av offensiv touch.
Daniel Widing: Det glesa partiet på kinden är det ingen man som drömmer om. De mörka dragen hos Widing är annars något som vi tycker om. Om han skulle välja att raka bort allt utom det just nedanför munnen, skulle vår kritik vara svidande. Mycket svidande.
Emil Pettersson: Det är nästan så att vi tvingas ta tillbaka allt ont som vi sagt och tänkt om Emil. Vi såg inte alls att han skulle kunna åstadkomma detta. Bilden är tagen under Movember 2022 och att döma av glöden och glädjen i hans blick, är det här det finaste som Pettersson någonsin har åstadkommit.
Kommentarer
Skicka en kommentar