Det är bra, Mikalssån!!

90-talet. Den svåra tiden. Ljuspunkterna var få och i efterhand var de nog egentligen endast små, små glimtar. Hade det funnits Facebook på den tiden hade inte gruppen hetat ”AIK Fans”, utan ”De närmast sörjande”. Den hade bestått av drygt 850 personer som samlades i ishallen en eller två gånger i veckan för att må dåligt tillsammans.

Fast det var kul ibland också. När AIK hade gjort ett riktigt bottennapp kunde de komma ut till nästa match heltaggade och vinna. Det var inte ofta, men ett par gånger per säsong visste man nästan att de skulle vinna. Sköna triumfer mot Sollefteå eller Piteå. Ska vi vara helt ärliga så var ändå det bästa från den här eran enskilda spelare och prestationer. Än idag minns vi ju Vinogradovs solomål mot Björklöven och Janne Erixons mastodontbyte i 3 mot 5.

Decenniets kung var dock Pär Mikaelsson och vi var många (nåja) som njöt av huvudfinten, genombrotten och frispelen. En som verkligen hade Mikaelsson som sin favoritspelare var en herre högt uppe på sittplats, och han drog sig inte för att basunera ut det. På den tiden fanns det ingen klack i ordets rätta bemärkelse och inget tjo och tjim med musik till höger och ”kunder” till vänster.

Vi satt mest tysta och muttrade. Förutom vid mål eller slagsmål. Ibland skapades också ett sorl, när det var nära. Men när tystnaden sedan lagt sig, då kom det. Ropet. Fyra eller fem gånger per säsong. ”Det är bra, Mikalssån!” Tydlig utandning både på ”bra” och ”ssån”. Hade ropet krävt en till stavelse, hade inte rösten burit ända fram.

Trots att ropet alltid kom vid helt rätt tillfälle, rev det ner både skratt och fniss. Men även ett visst obehag. För om man skriker rätt ut på hockeyn är man väl antingen onykter eller psykiskt sjuk? Det fanns som sagt ingen större klackverksamhet då. Att ropet kom från en hockeykunnig person rådde det dock inget tvivel om. Det kom oftast efter en nermejning eller en inbrytning, men det kunde även komma efter en liten detalj som gemene man inte nödvändigtvis upptäckte. 

Ibland sökte man sig till sittplats. Inte för att hitta Mikaelsson-mannen, utan snarare för spänningen att ta sig in på förbjudet område och komforten. Men en gång såg jag honom där, högst upp på nuvarande H vänster, och precis den matchen kom ropet. Jag insåg att han var precis som alla vi andra. Kanske ensam. Kanske olycklig. Men hockeyn gav honom någonting och att ropa ”Det är bra Mikalssån!”, var hans sätt att ge tillbaka. 

Publiken ökade i takt med att vi kom närmare Elitserien. North Power föddes och det blev mer livat i hallen. Mikalssån-ropen krävde precisare tajming i och med ökad ljudkuliss. Han fortsatte dock att leverera sina Mikalssån-rop och till slut hittade han även en annan spelare att hylla. 

”Bra, Backlund!” eller ”Bra räddning Backlund!”. Särskilt det förstnämnda ropet innebar ett lyft då det endast innehöll tre stavelser. Mer kraft således. Men Johan Backlund flyttade och så småningom slutade Pär Mikaelsson. Ropen försvann och rösten hördes aldrig mer. Tappade han sugen när Mikaelsson la av? Blev det för mycket kommersialism? Kanske gick han ur tiden?

Hur som helst så var de vältajmade ropen hans extroverta sätt att visa uppskattning till Pär Mikaelsson. En motpol till den här bloggens introverta gömmande bakom tangentbordet. Han hade nog ingen aning om hur många som kände till honom och uppskattade hans utrop, men det var heller ingenting som han brydde sig om. Han ropade på Mikaelsson för att han uppskattade honom. I min familj och vänkrets gick han under namnet ”Mikaelsson-mannen”. En annorlunda hjälte. 

Det här är skapat av en riktig hjälte!