Hur var det att spela mot den gyllene generationen?

Jag har alltid utgått ifrån att alla unga killar drömmer om att spela i Skellefteå AIK. När man ställs mot dem så gäller det att verkligen ta chansen och visa upp sig. Är man verkligen tillräckligt bra för att delta i tryouten under sommaren? Men så är det inte. Inte alls. Det finns en hel del som nöjer sig med att spela med polarna i Byske eller Burträsk.

Elitsatsning är inte för alla och det är bra. För när bredden utarmas så kommer det även att påverka toppen i negativ riktning. Men de här ”breddspelarna” och de som tycker att det är minst lika trevligt med snacket i omklädningsrummet som att spela och träna, har samtliga varit i kontakt med eliten. För en eller ett par gånger per säsong var det dags. Dags att möta Skellefteå AIK och knäppa de där jävlarna på näsan en gång för alla.

Årets match och allt att vinna. Vissa såg det som en audition, medan andra väldigt gärna ville vinna mot överheten tillsammans med sina barndomskompisar. Så här har det alltid varit, men aldrig har det varit svårare att besegra AIK än om du är född någonstans 1991-94. Den gyllene generationen som fostrade stjärna efter stjärna som i slutändan blev landslagsman eller NHL-spelare.

Bloggen har träffat en av dessa motståndare. En kille född i början av 90-talet med moderklubb Clemensnäs. Också den enda klubben som han har representerat. Tillsammans med polarna, skönt tugg efter träningspassen och inget intresse av att lägga ner tid och kraft på att bli elitspelare i ishockey. Men några gånger om året så gällde det. Derbymatch mot Skellefteå AIK.

Var det bara grabbar från Ursviken som spelade i Clemensnäs?

Från början var det så. Vi var 31 killar från min åldersgrupp när vi började med hockeyn och alla var från Ursviken. Allt eftersom droppade det av spelare och när vi började närma oss tonåren pratades det om att spelare från Bergsbyn och Skelleftehamn skulle komma till oss.

I slutändan blev det inte så utan deras bästa spelare gick till Skellefteå AIK istället och vad som hände med de övriga vet jag faktiskt inte. Vi hade ändå alltid gott ställt med spelare, men truppen spetsades aldrig till med tillskott utifrån. 

Hejade du på AIK, vad gäller a-lagshockeyn?

Den första matchen med AIK som jag såg live var en klassisk match; Gaber Glavic debut… Skellefteå var ganska dåliga på den här tiden, så det fanns inget större intresse av att heja på dem. Fast det hade nog ingenting att göra med att jag spelade i Clemens. 

Hur laddade man upp för ett derby mot Skellefteå AIK?

Det var speciellt. Man visste att det skulle bli tuffa matcher och att AIK alltid kom med sitt bästa lag. I vanliga fall var de uppdelade i AIK Gul och AIK Svart, men när de skulle möta oss toppade de laget. Både vad gäller spelare och speltid.

I ärlighetens namn så var de matcherna med mest derbykänsla matcherna mot Rönnskär och Bergsbyn. Många av spelarna i de lagen gick på samma skola som oss, medan AIK:arna gick hockeyklass på Norrhammarskolan.

Var det hätsk stämning bland föräldrarna på läktaren?

Föräldrarna till spelarna i vårt lag hejade på oss och var bara uppmuntrande, men på andra delen av läktaren kunde det bli mer livat på ett negativt sätt. I alla fall de gångerna som matcherna var jämna. Huvudanledningen till det var att Lasse Marklund var het och varvade upp stämningen i båset, och AIK-föräldrarna drogs med. 

Hur vanligt var det med slagsmål och matchstraff under de här matcherna?

Inte mer vanligt än i andra matcher. Däremot visste man vilka spelare i AIK som gick att psyka. Huvudmåltavlan var alltid Tim Erixon. Han var lätt att få ur balans. Trashtalket gick ut på att han var bortskämd och att det var tack vare hans pappa som han fick mycket speltid och så vidare. Jag minns särskilt en gång när jag tryckte in honom i sargen några sekunder efter det att paussignalen hade gått. En skön känsla. 

Skulle du säga att ni bar på ett lillebrorskomplex?

Nej, inte alls. Vi brydde oss inte särskilt mycket om AIK. De flesta av oss var nöjda med att hobbyspela i Clemensnäs. Det fanns ingen strävan ”uppåt”, utan det var en perfekt nivå. Vid några tillfällen var det någon lagkamrat som tog chansen och bytte till AIK, men i regel kom han tillbaka ganska snabbt. Det blev för seriöst och tog för mycket tid.

Kändes det som att ni hade en chans att vinna när det vankades match mot AIK?

Man tänkte inte så, utan det var egentligen som vilken match som helst. Ut och lira och ha kul. Det fanns ingen nervositet eller liknande. Däremot visste vi ju att de hade många riktigt bra spelare och att vi oftast förlorade.

Kände ni till deras kraftigt ökade träningsdos?

Ja, det var allmänt känt. De tränade hur mycket som helst och la all energi på hockeyn. Det fanns ingen avundsjuka gentemot det och det var inte direkt så att vi gick till våra tränare och bad om mer träning. Vi var nöjda med att vara ett kompisgäng som lirade hockey.

Hur mycket tränade ni?

Som mest tre gånger i veckan plus match.

Vilka av deras spelare ansågs vara de stora hoten?

Jag nämnde Tim Erixon tidigare och bortsett från att han var vår ständiga måltavla så var han också riktigt bra. Adam Larsson var kanske ännu bättre, men han gick inte att komma åt på samma sätt. Han spelade på samma sätt som han gör i NHL och gick inte att jaga upp på något sätt.

Oscar Lindberg var riktigt bra och kunde ibland brinna till. Det största offensiva hotet var Adam Pettersson som var otroligt skicklig och en mycket större stjärna på den tiden än vad han blev som senior. 

Vem i ert lag var den största talangen?

Vi hade en kille som hette Robin Stenberg som var hur grym som helst. Han var en jättetalang och kunde helt klart mäta sig med AIK:s bästa spelare. Men han var inte alls intresserad av att satsa utan körde på med oss och nöjde sig med det.

Vilket är ditt bästa minne från matcherna mot AIK?

Det är den klassiska 6-1-vinsten. Till den matchen lånade vi in några spelare från Rönnskär och Bergsbyn och satsade verkligen. AIK kom med sitt bästa lag (som vanligt), men den där kvällen stämde allting för oss.Efter första perioden var ställningen 0-0, vilket vi var nöjda med medan AIK nog var lite stressade. 

Andra perioden innebar en total islossning och vi ledde med fyra mål efter den. Sista perioden kontrollerade vi helt och hållet och stämningen i omklädningsrummet efteråt var episk. Det här var i B-hallen i Skellefteå och vi hade omklädningsrummen bredvid varandra, vilket innebar att AIK-spelarna verkligen kunde höra oss. De var knäpptysta och chockade. Ett härligt minne.