Säsongen 2002/03

Det finns många klassiska säsonger i Skellefteå AIK:s historia, där det är lätt att tycka att guldsäsongerna sticker ut. Men även andra säsonger har haft sin tydliga prägel och satt sin prägel på oss supportrar också. 2001/02 är en säsong som vi ofta har kommit tillbaka till här på bloggen. En stor mängd nyförvärv vällde in och trots att många av dem försvann efter bara ett år, så har de blivit en sorts kultspelare i AIK. Westerback, Johnsen, Tjälldén och Hrbek.

2003/04 minns vi av en annan anledning än specifika spelare. Debaclet hemma mot Hammarby och genomklappningen i Leksand är stunder som man aldrig trodde att man skulle komma över, och i ärlighetens namn har vi väl heller inte gjort det. 2004/05 var lockout-säsongen som vi främst förknippar med Chad Hinz, men även med Mike Dunham och Drake Berehowsky.

Insprängt mellan alla dessa klassiska säsonger har vi dagens samtalsämne; säsongen 2002/03. Att påstå att det är en bortglömd säsong vore att förminska oss själva, men den har inte de här oförglömliga ingredienserna som de ovan nämnda säsongerna. Inte för att vi inte kommer att ha saker att prata om, men 02/03 har ingen total truppomvälvning, ingen Chad Hinz eller Peo Larsson vs Uffe Taavola för den delen. Resten av inlägget ska vi ägna åt vad den säsongen gav oss, för det var sannerligen en hel del.

På en högre nivå blev Magnus Wernblom tvåa i Elitseriens poängliga, Jocke Lindström höll på att etablera sig på högsta nivån, Peter Forsberg vann NHL:s poängliga och New Jersey Devils vann Stanley Cup med ett tråkigt, defensivt spel likt Växjö Lakers. I Skellefteå filades det på en ny värvningsstrategi. Gunnar Erikssons magiska sommar 2001 skulle vi inte få uppleva igen. Det hade blivit lite för mycket av det goda med en hel drös offensiv spets som skulle samsas under grunddefensive Pasi Mustonen.

Jason McBain och Brett Harkins

Numera, och sedan långt tillbaka, har Skellefteå AIK en tydlig strategi, både vad gäller spelidé och värvningar. För drygt tjugo år sedan svängde det friskt. Efter att ha öst in offensiv spets på bredden 2001, bytte man spår. En RIKTIGT vass back och en RIKTIGT vass forward skulle in. Stora delar av budgeten skulle satsas på detta, basunerades ut.

Om det fanns agenter på den tiden måste de ju ha gnuggat händerna. Läge att skriva ett riktigt fett kontrakt! Det gick långt in på sommaren, men till slut nappade det. Jason McBain som storspelat i tyska högstaligan hade skrivit på. Viss NHL-rutin, fantastiska vitsord och rutin från spel på stor rink! Det kändes som en riktigt bra värvning. Åkerman ner ett pinnhål, kanske till andra backpar?

Men den största fisken hade inte nappat ännu. Letandet skulle få ta sin tid och när Gunnar Eriksson till sist meddelade att superstjärnan Brett Harkins var klar för AIK fick vi veta att ”det här är det dyraste kontraktet som klubben någonsin har skrivit”. Stor press på Harkins, som skulle visa sig hantera press bättre än någon annan. 

Hur det hela slutade vet vi. Båda två floppade initialt och när saker och ting ställdes på sin spets, vek McBain ner sig medan Harkins höjde sig till Golden Brett-nivån. Idag anser nog alla att Brett Harkins är en riktig legend, oavsett på vilken sida man var under höstsäsongen 2002.

Jimmie Ericsson och Pontus Petterström

I kölvattnet av de svindyra nyförvärven ovan, släppte AIK också in ett par grabbar i tjugoårsåldern. Pasi Mustonen hade koll på Pontus efter deras tid tillsammans i Tingsryd och Skellefteåfödde Jimmie Ericsson hade varit på tapeten något år tidigare, men förväntningarna var låga.

Vi hade ju vant oss vid nyförvärv med meritlistor. De här två togs emot med armbågen och tanken var väl att de skulle få slåss om en plats i fjärdekedjan. Med facit i hand är den här sommaren en av AIK:s allra bästa, vad gäller nyförvärv. Femton år senare var både Ericsson och Petterström kvar i laget och ligger i topp på många listor.

Övriga nyförvärv

Två spelare till värvades in utifrån och det var Ville Koivula och Andreas Nyberg. Under den här sommaren kunde man skönja det som komma skulle. Resten av de nya hade redan en koppling till AIK eller bygden. Fredrik Lindgren, David Lundqvist, Fredrik Näsvall och Patrik Lundgren. 

Ingen riktig flärd över dessa (Näsvall undantagen). Det byggdes en trupp med tydlig rollfördelning och de som kom till Skellefteå AIK skulle vara bra personer också. Senare under säsongen anslöt ytterligare två trygga norrlänningar; Torbjörn Lindberg och Pär Holmqvist. Skulle det här bli säsongen när vi skulle kunna börja utmana på riktigt?

Entré B-O Karlsson

Vi ska strax avhandla själva säsongen. Det var bara det att det kom en spelare till. Han som skulle bli tungan på vågen. Han som inte var särskilt vältränad och varken hade fysiken, skottet eller skridskoåkningen, men ändå skulle komma att göra viktiga mål och poäng. Bert-Olav Karlsson var en unik spelare och människa som bara väcker goda minnen.

Norra Allsvenskan 

Tufft motstånd med motståndare som Hammarby, Björklöven, Nyköping och Solna. AIK var stabila rakt igenom och hamnade på andra plats i tabellen (Hammarby vann), med Björklöven bakom oss på sämre målskillnad. Vi gjorde överlägset flest mål, 144 stycken på 28 matcher, och bara Bajen släppte in färre mål.

Där och då var varje match en ångestladdad kamp för inre överlevnad, men tittar man nyktert på höstsäsongen så var det nog bara en väntan på större uppgifter. I slutändan hade AIK tolv poäng ner till femteplacerade Sundsvall och precis som Brett Harkins hade läst sig till; ”det är efter jul som gäller”.

Superallsvenskan 

Topp två var det som gällde. Harkins varvade upp och stod för fyra poäng i hemmasegern mot Björklöven. B-O Karlsson anslöt och chillade in 20 poäng på 14 matcher. Skellefteå AIK:s powerplay var bland de bästa, om inte det allra bästa, i Sverige. Notera också att vi inte ens har nämnt Åkerman, Ekholm och Mikaelsson. Laget var stabilt, men nådde inte hela vägen fram. Tredje plats efter Hammarby och Rögle. Flest mål av alla lag.

Playoff

Efter att näst intill ha skrivit en doktorsavhandling i hur man misslyckas i kvalspel, var det inget snack det här året. Huddinge städades av med två raka 4-1-segrar (Johan Åkerman och Patrik Lundgren två mål var). I ärlighetens namn var det ändå en oerhörd mental kamp på läktaren.

Lite darr mot Arboga. Torsk borta efter 1+1 av Alexander Semjonov av alla människor. 10-2 hemma efter fyra mål av B-O Karlsson. Efter 27 minuter av den avgörande matchen låg AIK under med 1-2 och man hann tänka var att vi åtminstone kom närmare Kvalserien än någonsin. Då klev det rutinerade gardet fram. Krekula kvitterade, Harkins spelade fram Petterström till 3-2 innan Patrik Ekholm satte spiken i kistan. För första gången var Skellefteå AIK klara för Kvalserien.

Kvalserien

Se och lära? Inte direkt. AIK satte full fart direkt och efter att ha varit neddrogade på antidepressiva läkemedel under tretton år, vaknade vi nu till. Linköping besegrades hemma efter hattrick av Fredrik Näsvall (vilket ledde till N.P.T.B-hiten Fredrik Näsvall).

I slutändan räckte AIK inte till, utan hamnade ganska långt bakom Cluben och Brynäs i tabellen. Inget som vi deppade över allt för mycket. Skellefteå hade tagit ett jättekliv och vi kunde inte vänta tills nästa säsong skulle inledas. Och däremellan silly season, vår allra starkaste gren! 

Efterspelet

Harkins letade sig till nya jaktmarker i Finland och Johan Backlund hade inte tålamod att vänta. I övrigt fick vi behålla alla spelare som vi ville. Trodde vi. Men tyvärr hade kaptenen och härföraren Pär Mikaelsson tappat sugen helt och bröt kontraktet. Detta beroende på Pasi Mustonen och hans ledarskap, vilket Pär klart och tydligt redogjorde för på en helsida i Norran. Det hjälpte heller inte att Pasi inte fick stanna kvar i klubben.

När man tänker tillbaka på den här säsongen var den helt magisk. Laget bestod av många stora profiler som levererade en positiv ishockey. Vi klev över alla hinder och tog oss till Kvalserien. Väl där stod laget för en fin presentation och eftersom fansen och föreningen var nöjda med att ta oss dit, avslutades säsongen nästan helt utan sura miner. Vi var på väg mot något stort. Så kändes det, men man vågade inte säga det högt.

Statistik

Matcher

1. Mattias Nilimaa, 52

2. Andreas Nyberg, Johan Åkerman, 51

4. David Lundqvist, Johan Ramstedt, Riku Varjamo 50

7. Jimmie Ericsson, Fredrik Krekula, Patrik Lundgren, 49

10. Fredrik Näsvall, 48

Poäng

1. Fredrik Näsvall, 55

2. Brett Harkins, 47

3. Johan Åkerman, 45

4. Johan Ramstedt, 41

5. Patrik Ekholm, Pär Mikaelsson, 39

7. Andreas Nyberg, 30

8. B-O Karlsson, Mattias Nilimaa, 28

10. Jimmie Ericsson, Daniel Ström, 23

Mål

1. Fredrik Näsvall, 23

2. Pär Mikaelsson, 21

3. Andreas Nyberg, 20

4. Johan Åkerman, 19

5. Pontus Petterström, 17

6. Brett Harkins, Johan Ramstedt, 16

8. Mattias Nilimaa, 15

9. Daniel Ström, 12

10. Fredrik Krekula, 11

Assist

1. Fredrik Näsvall, 32

2. Brett Harkins, 31

3. Patrik Ekholm, 30

4. Johan Åkerman, 26

5. Johan Ramstedt, 25

6. B-O Karlsson, Pär Mikaelsson, 18

8. Anders Fredriksen, 17

9. Jimmie Ericsson, 15

10. Mattias Nilimaa, 13

Utvisningsminuter 

1. Pär Mikaelsson, 107

2. Fredrik Krekula, 96

3. Fredrik Näsvall, 94

4. Brett Harkins, 83

5. Jimmie Ericsson, 75

6. Patrik Ekholm, 72

7. Johan Åkerman, 71

8. Daniel Ström, 55

9. Mattias Nilimaa, 46

10. Patrik Lundgren, 30

Plusminus 

1. Daniel Ström, 25

2. Mattias Nilimaa, 24

3. Johan Åkerman, 23

4. Johan Ramstedt, 22

5. Patrik Ekholm, 21

6. Fredrik Lindgren, 19

7. David Lundqvist, 16

8. Brett Harkins, Jason McBain, Andreas Nyberg, Fredrik Näsvall, 15