5 december: Joakim Lindström

- Christian Söderström.

- Är du säker?

- Ja, han gick -12 i slutspelet 2012.

- Då har man dåligt stäm.

Detta är en autentisk konversation från den årliga brännbollsmatchen med North Power 2019. Diskussionen rör en av frågorna i tipsrundan (som jag hade gjort) och de som talar med varandra är Jocke Lindström och jag. Jag vet inte om han imponerades av mina kunskaper, men han log i alla fall sitt sneda, charmiga leende och jag smälte som smör i solsken.

En halvtimme tidigare hade supportrar och spelare delats in i två lag. Två mixade lag. Kravet från min sida, till NP:s Fredrik Rydén, var att han skulle se till att Jocke och jag hamnade på samma lag. Sagt och gjort och jag kunde bocka av en punkt på min bucket list. Min enda punkt. Att någon gång få vara lagkamrat med Joakim Lindström.

45 år gammal och ha en idol är ganska mysigt ska jag säga dig. För femton år sedan kändes det tämligen omöjligt att dyrka någon. Särskilt eftersom den personen rimligtvis skulle vara yngre än mig, och där har jag alltid tänkt att gränsen för idolskap skulle gå. Borde gå. Men Jocke är inte som andra. Han upphäver lagarna.

Ni som har följt bloggen noggrant känner till att bakom mig på E-sektionen har det länge suttit två herrar som inte kunnat se Lindströms storhet. Jag kan glädja er med att de har försvunnit. Årskorten är uppsagda och de har ersatts av ett äldre par med huvudet på skaft.

Båda två ser den lilla backhandflippen eller medtagningen med klubba/skridsko i hög fart. De tycker som jag. De älskar Jocke Lindström och allt han gör. De ser även vissa brister i egen zon, men har förstånd att hålla tyst om dessa. Det känns innerligt skönt att få vara bland sådana fina människor under hans sista säsong.

För det är väl ändå så. Även om ingen skulle jubla högre än jag om det imorgon skulle presenteras ett nyskrivet treårskontrakt á 350000kr/månad. För det är han värd. Han är värd allt. Jocke Lindström är Skellefteå AIK:s bästa spelare genom tiderna och det här är mitt taffliga försök till hyllning.

Jag sörjer inte hans sista säsong. Jag njuter av varje sekund, varje poäng, varje allting. När beskedet att han skulle ge oss ett år till hade jag redan nåtts av den informationen och jag hade också hört att han hade tränat hårdare än någonsin under den sommaren. Inga överraskningar där. Joakim Lindström är ett superproffs.

Det finns säkert några som tycker att beslutet var fel. Sett till kronor och ören fanns det kanske bättre spelare att tillgå. Jag tänker inte bråka med er på den här högtidsdagen, och ni bör inte bråka med mig. Ett av den här bloggens ledord är nostalgi och då är det självklart att ståndpunkten är att Jocke ska spela tills han själv säger stopp. Även om det i teorin skulle kosta oss ett SM-guld eller två.

Ingen är större än klubben, sägs det. Ingen är större än Jocke, säger jag. Han är AIK:s bästa poängplockare genom tiderna med 555 poäng and counting. Här räknar vi med slutspelet och anser att det vore absurt att inte göra det, då det är säsongens viktigaste matcher.

Överlägsen ledare vad gäller assist och nybliven tvåa i målligan då han passerat Tjuven Johansson. Jocke är 23 mål efter Pär Mikaelsson och vi misstänker att det behövs ytterligare ett kontrakt för att toppa även den ligan. Han är också på fjärde plats i SHL:s totala poängliga, med oändligt mycket färre matcher än topptrion. 

Sju gånger har han vunnit interna poängligan och han har överösts med individuella priser och utmärkelser. Även ett mycket känsloladdat inlägg behöver lite kalla fakta. Särskilt när faktan är på en nivå dit ingen annan når eller någonsin kommer att nå.

1989 träffades vi för första gången. Jag satt i radiohytten och förde statistik för Riksradions räkning. I hytten bredvid satt Lennart Lindström och det hände att han tog med sig sin odräglige son. Femårige Jocke kunde inte sitta still och jag kände rejäl avsmak.

Åren gick. AIK var inte nära att gå upp och när Lindström valde att gå Hockeygymnasiet i Örnsköldsvik så kändes det inte så tungt. Visst hade man förstått att han var något extra, men vi skulle ju ändå aldrig återvända till Elitserien. Det skulle bli kul att följa Jocke där och kanske i NHL.

Han bröt mot Svenska Hockeyförbundets regler och drog över till Nordamerika. Väl där tog han chansen i Phoenix Coyotes och även om jag aldrig hade sett honom spela, så sträckte jag på mig i Text-TV-soffan när jag gick igenom nattens NHL. En AIK:are som gjorde poäng i världens bästa liga!

Två år senare var han hemma. Av någon anledning sket det sig i NHL och i KHL fick han spela center. Det kändes rätt med en nystart och tajmingen med Skellefteå var perfekt. Vi var ett topplag, Jocke var en tilltänkt toppspelare och dessutom var Skellefteå hans hemstad.

Det tog kanske ett par matcher innan vi insåg att Jocke var riktigt, riktigt bra. Efter tio matcher insåg vi att Skellefteå AIK hade seriens överlägset bästa spelare. Jocke var målskytt, framspelare. Han vräkte Linus Klasen över ända och hade inga begränsningar i vad han kunde göra med klubba och puck, och heller inga begränsningar kring vad hans humör och tävlingsinstinkt kunde leda till.

I intervjuerna var han stel och stolpig. Han har väl aldrig trivts i rampljuset, men hans prestationer leder honom dit kväll efter kväll. Tiotalet blev AIK:s och det blev Joakim Lindströms. I samtliga omröstningar tar han förstaplatsen kring vem som varit årtiondets bästa spelare, oavsett om det handlar om journalister, fans eller motspelare. Det känns helt fantastiskt att han, med alla dessa superkvaliteter, har gett oss elva år av sitt hockeyliv. Sina bästa år.

Ni har ju alla sett en spelare som vill så mycket att det låser sig helt. Precis så känner jag med den här texten. Ska jag nämna hans makalösa 81 poäng under säsongen 2013/14? Ska jag nämna den tänkbara hypen kring sonen Hudson? Det totala dominansmålet mot Frölunda hemma, då Jocke förnedrade en ung Rasmus Dahlin?

Det finns hur mycket som helst att skriva och hur många listor som helst som toppas av Joakim Lindström. Jag förstår att ni hungrar efter mer och då kan jag glädja er med att varje inlägg har en eller flera ”taggar” längst ner. Hela den här serien har taggen Födelsedagsbarn, men en spelare har också en alldeles egen tagg. Så om du vill förkovra dig ytterligare i Jockes exceptionella storhet, så kan det vara ett bra tips.

Finns det fler där ute som känner som jag? Som håller ett extra öga på Jocke. Som jublar lite högre när han gör mål och som förlåter hans små misstag omedelbart. Idag fyller Lindström 39 år och självklart har allt ett slut. Just den här stunden är faktiskt första gången som jag funderar över den tomheten som kommer att uppstå.

Självklart kommer jag att heja på Skellefteå AIK precis som förr, men en ingrediens kommer att saknas. Att tröja nummer 10 ska upp i taket är givet. Att hans avtackning kommer att framkalla tårar likaså. Livet kommer att sakna en dimension, men jag har njutit varenda sekund och kommer att ta vara på det sista halvåret eller (förhoppningsvis) mer.

Drömmen är att om några år hissas #10 ner igen. Hudson Lindström är redo. Jocke krokar av den, trär den över huvudet  på sin son och en ny era tar vid. Hudson gör femton säsonger i AIK och det börjar viskas om att han kan nå upp till farsans rekord. Och dessutom så kanske jag får en ny idol.

Bildbeviset från vår korta tid som lagkamrater