4 december: Peter Helander

För drygt en vecka sedan hyllades Kringel-Harry Granberg som den siste av de riktigt, riktigt gamla hjältarna. De som trampade upp stigen som dagens ungdom åker mopedbil (till ett sexsiffrigt belopp) på. En generation som aldrig kommer att förstå värdet av ett riktigt hårt arbete och den inre tillfredsställelsen när lönen för mödan anländer.

Tyvärr fick den gruppen hjältar aldrig smaka på segerns sötma fullt ut. Nästa gyllene generation dök upp på 70-talet och idag fokuserar vi på det sista födelsedagsbarnet av dessa. Grabbarna som tog oss till en plats som vi aldrig förr hade befunnit oss på. Högst uppe på prispallen.

Guldmakarna från 1978 var en perfekt sammansatt grupp. Till största delen bestående av infödingar från Skellefteå med omnejd, kryddat med bärande spelare utifrån. Ganska precis som vi igår beskrev hur en J20-trupp ska se ut. Här samlas vi och blöder svart och gult.

En av de lokala hjältarna på 70- (och 80-talet) hette Peter Helander. Uppvuxen i Skelleftehamn med Rönnskärs IF som första förening. Helander var en back som inte la fingrarna emellan. Laget före jaget, kombinerat med en rejäl dos talang.  Man vinner inte mästerskap utan killar som honom.

1974 var han redo för Skellefteå AIK. Sista året i det som hette Division ett, innan norr och söder slogs ihop till Elitserien. Efter en trevande start med endast femton matcher och två poäng sammanlagt under hans två första säsonger, växte han sedan ut till en nyckelspelare.

Att paras ihop med Göran Lindblom var varje backs dröm. Ungefär som att spela med Åkerman på 00-talet eller Pudas nu. Arbetsbeskrivningen var tydlig. ”Göran har fria tyglar. Du löser resten. Do what you have to do.” Och Peter Helander löste situationerna. Ibland med våld, ibland med finess.

Han tog kliv varje år och växte fram till landslagsman. Dubbla VM-turneringar och till och med uttagen Canada Cup 1981. Där vann han backarnas interna poängliga tillsammans med en viss Börje Salming. Fina minnen, både för Peter, Börje och för oss. 

På den tiden var man stolt när en AIK:are togs ut i landslaget. Dels var det en stor merit då bara de allra bästa fick chansen i Tre Kronor och oron var heller inte lika stor för eventuella skador. Spelschemat var luftigare och spelarna låg inte på gränsen för vad de tål (som de ofta gör idag).

Parallellt med sitt landslagsspelande firade Helander triumfer i Skellefteå. Han hade stor respekt med sig och man skojar inte bort utvisningsminuterna 61-59-50, under hans tre sista säsonger här. 1982 valde han att ta chansen och åka över för att ta försöka ta plats i Los Angeles Kings.

NHL-fönstret hade öppnats på glänt och Peter hade sett lagkamraterna Roland Stoltz och Hardy Åström lämna. Det var bara en tidsfråga innan Janne Erixon drog. Tyvärr skadade han sig bara några matcher in på debutsäsongen och karriären var över.

Men Peter Helander är inte glömd. 2018 tog han plats i Wall of Fame och han är och förblir en legend. Innan vi avslutar dagens inlägg så vill vi gärna ha svar på två frågor:

- Hur kom det sig att locket till SM-bucklan hamnade hemma hos Peter?

- Exakt var i huset dök det upp? Det sägs nämligen att det dröjde ett bra tag innan det kom till rätta.

Grattis Peter!