Fortsätt till huvudinnehåll

29 december: Chris Marinucci


Juletid är en tid att samla släkt och vänner. Klappar ska delas ut och mat ska ätas. Snart lägger sig lugnet och hela gänget samlas runt en öppen spis. Dags för den äldsta generationen att ta ton och berätta en saga eller berättelse. Idag tar vi på oss den rollen och det fina är att allt som vi ska berätta är sant.


Det var en gång två lag i Västerbotten som hette Björklöven och Skellefteå AIK. Storebror AIK var större, bättre och vackrare. 1978 blev de Sveriges bästa lag och i Umeå var man ledsna, men hade i alla fall ett universitet och en massa annat som innerst inne var viktigare än hockeyn.

I varje saga ser det under ett tag ut som att den onda sidan ska segra. Även i vår saga såg det länge mörkt ut. Skellefteå tappade sin röda tråd samtidigt som Björklöven turligt snubblade sig fram till toppen. 1987 blev de svenska mästare och i Skellefteå utlystes stadssorg.

Men det skulle bli värre. AIK åkte ur Elitserien och Jörgen Marklund berättade hur mycket bättre Björklövens organisation var. Ganska snart skipades en viss rättvisa och de båda trätobröderna utkämpade sin slag i Division ett norra. Björklöven vann nästan alltid.

Skellefteå AIK hamnade på ruinens brant medan Löven lyckades ta sig upp i Elitserien ett par gånger. Under 25 års tid såg det så mörkt ut att det kändes omöjligt att sagan skulle få ett lyckligt slut. Men 2002 lyckades AIK till slut vinna en match i Umeå och styrkeförhållandena började jämnas ut.

I samma veva blev det uppenbart för exakt alla (utom Björklövens styrelse och supportrar) att de levde på lånad tid. Och på lånade pengar. Organisationen var bristfällig, minst sagt, och kostnaderna överträffade intäkterna. Men allt brukar ju ordna sig, så de lät karusellen snurra. Snabbare och snabbare…

I de norra länsdelarna såg man till att ha täckning för alla kostnader och laget blev starkare och starkare. Oron spred sig i Umeå, och den blev inte mindre när vi för första gången på nästan trettio år hamnade före dem i grundserien. Fansen skrek att truppen måste förstärkas!

Deras ansiktskillar tjänade bra. Rozenthal och Potvin var dyra. Sasja Beliavskij var skadad, men kostade ändå pengar. Anders Lönn hade fått ett superavtal. Pengarna rann mellan fingrarna på Björklöven, men de fortsatte att gasa. De valde att satsa allt. Figliuzzi och Zalapski på artistkontrakt.

Men AIK var bättre ändå och de gröngula huvudena var nu så långt nere i sanden att de varken ville eller kunde se den ekonomiska situationen som de befann sig i. Rykten började gå om Ulf Dahlén och Hasse Edlund sa att om den chansen kom fick de ”ta sig råd”.

Att det var på väg att gå åt skogen var helt uppenbart. Men Björklövens fans skrek efter fler stjärnor. Gärna nordamerikaner. Mer och mer! Det var viktigt att upprätthålla hierarkin i Västerbotten. Bara en spelare till! Den sista spelaren hette Chris Marinucci och fyller faktiskt år idag.

Marinucci draftades i femte rundan 1990 av New York Islanders och hade fått några matcher i NHL. Senaste åren hade han spelat i Japan, Tyskland och WCHL. Han skulle frälsa Björklöven! Debuten skulle ske mot Skellefteå AIK. Nu skulle det vända!

AIK vann matchen, kom före i Superallsvenskan och lyckades för första gången ta sig till Kvalserien. Björklöven misslyckades med allt detta och hamnade i ett ekonomiskt stålbad som det tog bra mycket mer än tio år att ta sig ur. Chris Marinucci gjorde 13 poäng på 12 matcher. Kul för honom.

Nu har det snart gått tjugo år sedan Marinucci skrev på kontraktet som symboliskt fick den ekonomiska bägaren att rinna över. Det var på intet sätt hans fel att sagan fick ett otroligt lyckligt slut, men han fyller som sagt år idag och det är så vi jobbar.

Vill du fördjupa dig ytterligare i ämnet så rekommenderar vi följande inlägg:


God fortsättning!

Kommentarer

Skicka en kommentar