Det minimala skrubbsåret gjorde ondare i hjärtat än rent fysiskt. Men Jonathan grät. I efterhand förstår vi att tårarna handlade om annat. Det var likadant nästan varje träning. Den lille, lille killen gnällde, grät och tjurade. Dessutom var han inte särskilt bra, så det var rätt skönt när han valde hockeyn.
En dag hade Cristofer Abrahamsson tagit med en polare till träningen med Morön. Vi hoppades att det skulle vara en stjärna som stärkte laget, men resultatet kan du läsa om i stycket ovanför. I skolkatalogen märkte han ut sig genom att sitta på axlarna på en klasskamrat och se allmänt störig ut.
Hade ADHD-diagnoser funnits på 90-talet kan det nog hända att skolan hade genomfört en utredning. Det kändes ganska klart att han aldrig skulle bli någonting. Allmänt omogen, liten och egentligen inte särskilt bra. Att bli uttagen till TV-pucken var aldrig aktuellt.
Men till slut kom puberteten med viss mognad och definitivt ökad muskelmassa. Han hängde i med träningen och kämpade och slet. När kroppen vuxit färdigt var den ganska rejäl och Jonte upptäckte hur roligt det var att tackla. Publiken svarade upp, vilket gjorde det ännu roligare.
1996 debuterade han i Skellefteå AIK:s a-lag och tre rätt trevande säsonger gjorde han en klassisk ”big summer”. En beskrivning av hur enormt stora en del spelare blev över en sommar. Ofta just den sommaren som de skulle åka över till NHL. De fanns garanterat de som dopade sig, men det är inget som vi påstår att Hedström sysslade med.
Utvecklingen gick i raketfart och när NHL-scouterna skulle komma och titta på Johan Ramstedt hittade de Jonte istället. 1998/99 dominerade han tillsammans med Daniel Olofsson och Pär Mikaelsson och stod för 44 poäng på 35 matcher. Han både spelade och tacklade sig in i våra hjärtan.
Året efter spelade Jonathan Hedström i Luleå och vi var inte bittra. Vi var stolta och hejade på Luleå i Elitserien. Hans spelstil var spektakulär och uttalandena ännu mer färgstarka. Luleå blev Djurgården och Djurgården blev Timrå, men hela tiden kändes han som en av oss. Han älskade Skellefteå AIK och längtade tillbaka.
På somrarna var han hemma och hade rejäl stjärnstatus. Både när han intränade med AIK och ute på krogen. En kväll på Etage hade en av stadens allra snyggaste tjejer, helt ofattbart, börjat flirta med undertecknad. Det råder inget tvivel om att så var fallet, då jag är långt under medel på att förstå och upptäcka sådana signaler.
Jag skulle just börja flirta tillbaka då något ännu bättre dök upp på dansgolvet. Jonte! Vi hade ju spelat i samma fotbollslag för nästan femton år sedan! Jag fattade fel beslut den kvällen, men händelsen speglar hur stor och efterlängtad han var hemma i Skellefteå.
Historien om vad som hände sedan (för Jonte alltså) känner alla till, men även om det inte blev som egentligen någon hade tänkt så finns det sekvenser från sommaren 2006 som är mysiga. När det uppdagades att han hade brutit kontraktet med Anaheim förstod man att han var beredd att göra vad som helst för att återvända till AIK.
Det blev aldrig så, och precis som att jag fattade fel beslut den där sommarnatten då jag valde att hellre få ett ”tjenare” från Jonathan Hedström, så fattade han fel beslut ett par år senare. Men vatten rinner under broarna och i slutändan var det vi som var vinnare. Tack för de tidiga AIK- insatserna som du gjorde. Hoppas att du får en fin dag.
Kommentarer
Skicka en kommentar