26 december: Lee Goren

Stereotyp-nordamerikanen är stor, bufflig, egoistisk och ganska hänsynslös. Tryck på en knapp och han kan prata hur länge som helst. Dessutom anser han sig var djupt religiös och har alltid Gud på sin sida, trots att det allmänna beteendet går stick i stäv med hur Gud anser att man bör uppföra sig.

Alla dessa attribut stämmer mycket väl in på vad Lee Goren står för. Lägg därtill kraftig testosteronutsöndring, så förstår ni att det var en alfahanne som klev av planet på Falmark under sommaren 2007. Ett otränat öga skulle kunna tro att vi inte tyckte om honom.

Och de har väl delvis rätt. Tycka om är alldeles för svaga ord. Vi älskade Goren från första stund. I Nordamerika utbildar man inte hockeyspelare. Man utbildar vinnare och det var vi inte vana vid. Välkammade gossar som Forssell, Ramstedt och Tobbe Viklund möttes av något som de aldrig hade sett förut.

Lee var inte bara kanadensare och vinnare. Han var även en fantastisk hockeyspelare som bar hela laget på sin rygg och gick i bräschen i varenda situation. Boxplay, powerplay, flippassningar eller fistfights. Goren inte bara behärskade allt. Han var bäst på allt.

När han kom hit fick han veta att AIK inte hade gått till slutspel på 35 år och att vi dessutom var bottentippade. Näven knöts och på väggen hemma i lägenheten nålade han upp experternas tips och lovade sig själv, laget, fansen och Gud att så skulle det inte bli.

Hockeyn har inte varit sig lik sedan han kom. Många års kamp för att ta oss upp. Väl där fick vi kriga för att hålla oss kvar. Men nu skulle inte säsongen sluta med lättnad, den skulle sluta med lycka och glädje. Från och med säsongen 2007/08 skulle vi börja benämna oss själva som vinnare.

Auran han gled fram med över isen har vi inte sett, varken förr eller senare. Tyvärr hade han inte det rätta tålamodet, utan gick för den snabba lösningen (Färjestad), istället för att verkligen bli en legend i Skellefteå. När han kom tillbaka fyra år senare var vi ett ”power house of Swedish hockey” (Lees eget citat).

Gulddrömmarna stoppades av en storspelande Niklas Svedberg, en smula underskattning och avsaknaden av Lee Goren (hjärnskakning). Året efter vann vi och ironiskt nog blev det utan honom. Goren lämnade oss för att vinna och när vi inte längre behövde honom vann vi.

Skulle man räkna upp fem spelare som på egen hand VERKLIGEN har gjort skillnad så är Lee högt uppe på den. Han tog oss till platser som vi inte riktigt trodde på själva och han gjorde det på ett sätt som väldigt få har psyket och styrkan att klara av. Grattis!