20 december: Alexander Urbom

På 80-talet såg man på lång väg att det var en hockeyspelare som kom gående. Svanken och hockeyröven avslöjade det mesta. När jag på sommaren 2015 mötte Alexander Urbom på ICA Maxi i Skellefteå hade hockeyspelarnas hela kroppskonstitution förändrats.

Urbom såg ut som ett fysiskt praktexemplar med väl utvecklad muskulatur och perfekt hållning. Jag gav min fru en onödigt hård armbåge (Urbom-onödigt hård) och väste att det där var AIK:s nya försvarsgeneral. Min fru förstod att det var en hockeyspelare. Mest för utstrålningens skull.

Den här sekvensen beskriver Alexander Urboms hela karriär. Han har tränat sig stor och stark. Garanterat har mer fokus legat på fysiken än på tekniska och taktiska detaljer. Han har också utvecklat ett mycket gott självförtroende, förmodligen sammankopplat med en mycket tidig pubertet.

Under hela uppväxten och juniortiden har alltså Urbom trott att han är bättre än vad han i själva verket är, och det är också det som har tagit honom så långt. Ungefär som Luleå Hockey under många år. Har man mentaliteten att man är ett topplag, så är chansen större att man i alla fall nästan är det.

Så svansföringen var hög när han kom hit. Befogat. Under fyra säsonger hade han legat precis på gränsen till NHL, trots att hans spelartyp är överrepresenterad där. En fin säsong i KHL. Debut i landslaget. Ett 24 år gammalt fysmonster hade landat i Skellefteå.

I konkurrens med alla andra SHL-lag knep vi Urbom. Djurgården hade nog räknat med en ung hemvändare i truppen, men alla ville spela i Skellefteå AIK. Vi var Sveriges överlägset hetaste lag. Själv knöt jag näven stenhårt. Urbom! Vilken chef han skulle bli.

Även under säsongen 2022/23 skriks det efter mer tyngd i backbesättningen. Det behövs i ett slutspel. Men egentligen är det väl bara Martin Sevc (utifrån) som har lyckats i den rollen. Det är inte bara att komma hit och hantera AIK:s komplexa, kreativa backspel.

Plötsligt var Alexander Urbom tvungen att vara snabb. Både i tanken och i fötterna, och den omställningen mäktade han inte med. Alternativt saknade förmågan till. Det blev bara en säsong och bara Micke Lindgren vet hur stor del av lönen vi betalade, när han återstående två år spelade i Djurgården.

Men i vanlig ordning ångrar vi ingenting. Jag hade inte velat vara utan mötet på ICA Maxi, den stenhårt knutna näven när han blev klar för AIK. Ilskan hos Djurgårdsfansen. Så tack, Alexander. Tack för att du valde oss. Tack för att du gjorde ditt bästa och tack för alla minnen.