17 december: Sten-Georg

Det här året blir inte komplett utan de här grabbarna. Egentligen föddes Sten-Georg redan för tre dagar sedan, men eftersom de ska firas och uppmärksammas under dagens match, så ställde bloggen blixtsnabbt om och ändrade i schemat.

De riktigt stora hjältarna har redan fått egna hyllningsinlägg på bloggen och det är svårt att få till ytterligare en text, på samma tema, som dessutom ska överträffa den första. Sten-Georg är inget undantag och vill du verkligen förkovra dig kring hockeytvillingarna så är det tidigare inlägget bättre. 

Idag ska vi istället ägna oss åt det faktumet att Skellefteå AIK gör precis allting (förutom möjligtvis tröjhissningar) bättre än sina konkurrenter. Vi spelar den vackraste hockeyn. Vi gör flest mål. Sedan återkomsten till Elitserien har inget lag varit mer framgångsrika. Förmågan att lyfta upp juniorer och så vidare.

Jag vill också påstå att ingen annan förening har hyllat (och hyllar) sina specialsupportrar som AIK. Alla lag har nog sina motsvarigheter till Sten-Georg, och alla andra lag är säkert duktiga på att låta dessa känna sig betydelsefulla. Grejen är dock den att vi gör det bättre. 

Lagfotograferingarna är legendariska. Wikströmpojkarna bytte om och deltog varje år, även om det aldrig fick synas på det officiella fotot, vilket var synd. Fullt tillträde till hela arenan, inklusive omklädningsrummet och deras rättframma sätt avdramatiserade många situationer.

Gratis korv och egna sittplatser var givet. Matchprogram och fika. Helt obekymrade vandrade de även in i motståndarnas omklädningsrum. Jag har själv sett en deppig Anders Eldebrink lysa upp när Sten gled in till SSK:s förlorarkabyss i slutet av 80-talet.

”Alla grabbar” var deras favoritspelare och de hade den goda smaken att värna om rivaliteten mot Björklöven. ”Krossa skiten!”, var budskapet och jag förstår att några av er blir kränkta av så fula ord, men försök leva lite så mår ni säkert bättre.

Sten-Georg missade SM-gulden, men de lär ha dominerat tillställningen framför TV:n i himlen. Guds och Sankte Pers mysfåtöljer var nog upptagna de där guldkvällarna och att flytta undan tvillingbröderna var inte att tänka på. De har ju både Kungen, Magnus Wernblom och alla oss på sin sida.

Livet tog slut 2009 och 2012, men Skellefteå AIK fortsatte att uppmärksamma Sten och Georg. Föreningen hade förgyllt livet för dem ungefär lika mycket som vice versa. Klart att det skulle fortgå. Den ultimata hyllningen blev de två ismaskinerna.

Att varje dag och kväll, träning som match, få finnas med på isen är precis vad de hade velat. Få finnas med i händelsernas centrum och vara nära både publiken och ”alla grabbarna”. Alla har vi våra minnen av Sten-Georg Wikström och jag hoppas att ni tänker lite extra på dem idag och ler eller skrattar.