6 november: När vaktmästaren släckte lyset

”November, närmare bestämt den sjätte, 1632, Lützen. Dimman ligger tät.”

Där har du inledningen på den nazistiske läraren Melanders (spelad av Mats Bergman) lektion om Gustav II Adolfs sista, och mest berömda, slag. I och med konungens död kan man nog med gott samvete påstå att det blev en så kallad pyrrhusseger för den svenska armén.

På dagen 348 år senare var det dags för slaget om Västerbotten. Skådeplatsen var Skellefteå Isstadion. I övrigt finns inte särskilt många likheter och någon pyrrhusseger blev det inte för storebror Skellefteå AIK. Snarare en total maktdemonstration, både före och under matchen.

Där svenska armén utnyttjade dimman och sin list för att överrumpla tyskarna. AIK:s motsvarighet till Gustav II Adolf, John Slettvoll, valde en annan taktik. I omklädningsrummet höll han ett anförande om att det gällde att sätta sig i respekt hos asen från Umeå (Slettvoll hade tidigare fått sparken från Björklöven).

Någon dimma fanns dock inte att gömma sig bakom. Istället sköt Roland Stoltz skarpt helt öppet. Kikarsiktet var inställt på Lövens pretty boy Patrik Sundström. Pucken gjorde kanske inte fysiskt ont, men han och många av hans kamrater blev nog lite skärrade.

Några sekunder senare hopptacklade sig Kjell-Arne Vikström in i högen av Lövenspelare och sen drog det klassiska råkurret igång. I tjugo minuter användes valkiga Rönnskärshänder till att våldföra sig på Umebor vars jobbigaste situation dittills i livet var att nervöst vänta in resultatet på civilingenjörstentan.

Det var män mot pojkar den kvällen och slutresultatet skrevs till 8-5. Lövenhatet frodades och ingen människa förfärades över det. Men idag är det annorlunda. Det tävlas i att vara politiskt korrekt. Det skrivs insändare, man förlänger inte medlemskapet med North Power och man hotar med att aldrig mer gå på hockey.

Gott så, anser vi. Ni behövs ändå inte. Åk på studiebesök till Birgit Friggebo och stämsjung ”We shall overcome”. Ett lika fiaskoartat försök som era känslor för Löven och allas lika värde. I verkliga livet har alla lika värde, men inte i hockeybubblan. Där får man skrika ”hata”.

Eller vad ska vi skrika när Stål-Lyrenäs, eller någon annan förtappad själ med förflutet i Björklöven, hamnar i en situation nedanför klacken? ”Bu för Löven”, ”Dumma Löven”, eller varför inte ”Älska Löven” som *d*oten bakom mig på E-läktaren skrek, då NP eldade på med lite hat.

Roland Stoltz förstår hur saker och ting fungerar. Vaktmästaren som väntade lite med att släcka lyset vet. Domaren i matchen, som endast delade ut ett par tvåminutare efter gruffet förstod att man inte bör kväva derbykänslor. De måste få finnas och frodas. Annars blir det slätstruket.

November, närmare bestämt den sjätte, 1980, Skellefteå. Hatet ligger tätt. Den här kvällen minns alla 18795 personer som var där och inte EN ENDA åkte hem och hyste några känslor för Löven. Drygt fyrtio år är derbykänslorna och hatet (på isen och läktaren, inte utanför denna) plötsligt något fult. Kjell-Arne vrider och vänder på sig i sin grav och det gör säkert Gustav II Adolf också.