Ståpälsen är redan påtaglig. För det är inte många som är större än Dick Andersson och definitivt ingen målvakt. Nu kommer vi ju från olika generationer och det finns säkert människor som kan argumentera för både Klimpen Häggroth, Hardy Åström och kanske Markus Svensson.
För mig är dock Dick överlägsen etta. Han fanns med när jag var ett barn och i svaga stunder höll bilpåsen i paus lika högt som en genomtrampning och stolpskott av Peter Lundmark. Han fanns med genom pubertet och skolgång och han var fortfarande kvar då jag lämnade in en universitetsansökan.
Dick Andersson hade alltid funnits där, och det är klart att det var vemodigt när han slutade. Även om det var ännu jobbigare när han flyttade till Björklöven och Umeå (på tal om universitetsansökan). Men den historien pratar vi inte om idag. Idag fyller Andersson år och då ska vi vara glada.
Han hann vara lagkamrat med både Johnny Forsman (debuterade 1976) och Fredrik Lindgren (avslutade karriären 2019) och alla däremellan. Då kan det också vara värt att veta att innan tiden i SHC/AIK gjorde Dick Andersson åtta säsonger i CRIF och en i Modo. En karriär som spände över fyra decennier.
Fokus ligger dock på AIK och det som gör hans tretton säsonger ännu mer speciella är att det knappt hände en enda positiv sak. Varje år hittade vi nya sätt att misslyckas och förlora på. Konkurshot blandades med derbyförnedringar och playoff-missar.
Samtidigt fanns det nästan inga pengar att tjäna för spelarna och man förundrades över att Andersson fortsatte år efter år, ända tills han var 37 år gammal. Helt otroligt att hålla på så länge, när han och laget hade det tungt nästan hela tiden. Å andra sidan tyckte ju fansen att Elitserien hela tiden fanns runt hörnet, och spelarna kände kanske likadant.
Under sina AIK-säsonger bestämde Dick Andersson när han skulle spela och när han skulle vila (vilket var aldrig). Enda undantaget var under de två första åren när Sam Lindståhl, den tilltänkte landslagsmålvakten, också var tilltänkt förstekeeper. Andersson ville annat.
Tio Division ett-säsonger med sittsår för reservmålvakt efter reservmålvakt. Till och med Löven-fansen sjöng ”Dicken är vår idol”. Ironiskt, hävdar nog många av dessa, men vi misstänker att det låg en viss sanning i ramsan. Oavsett vad, så var han i alla fall vår idol, och länge helt oumbärlig.
Men allt har sitt slut och den oron vi mot slutet kände för ett liv utan Dick, löste sig bra med ankomsten Johan Backlund. Ni som inte var med på den tiden kanske funderar på om Andersson var så bra? Tunga tider och målvakten sägs ju vara halva laget. Personligen vill jag inte ens tänka tanken på var vi skulle ha befunnit oss utan honom.
Avslutningsvis en liten anekdot från Blodcentralen. Som den supermänniskan han är ger Dick Andersson givetvis blod. Det gör även min bror, och vid ett tillfälle var båda två kallade samtidigt. Hade det inte varit fotoförbud i lokalen hade årets bildtext levererats.
Tanken var nämligen att smygfotografera en av våra största hjältar någonsin och skriva; ”Här samlas vi och blöder svart och gult”.
Kommentarer
Skicka en kommentar