20 november: Johan Åkerman

Bildgooglingen ”Johan Åkerman Skellefteå AIK” ger inte särskilt många träffar. Däremot länkas man snabbt vidare till den här bloggens två stora Johan Åkerman-insatser. Dels en hyfsad intervju med om honom om hur han upplevde tiden i AIK och dels det historiska eposet ”Den fula ankungen som blev en svan”.

Så man skulle kunna tänka sig att det skulle kännas svårt att hitta en tredje vinkel när nu Åkermans 50-årsdag ska firas. I själva verket kunde ingenting vara enklare. För under hans sju år i Skellefteå ägnade vi otroligt mycket tid åt att drömma, tänka på och förundras över Johan Åkerman.

För egen del sammanfaller de åren med högskolestudier, en första riktig relation och stapplande steg in i arbetslivet. Men skulle det var möjligt att göra ett cirkeldiagram över hur många tankar jag ägnat åt studier, flickvän, arbete och Johan Åkerman, skulle resultatet nog vara chockerande.

Små, små tårtbitar privatliv och en ohälsosamt stor del Åkerman/Skellefteå AIK (dessa två saker är givetvis beroende av varandra). Din och min dyrkan var enorm och den ökade i takt med lagets framgångar och Johans egna bedrifter.

Föralldel stärktes laget undan för undan, men vad som än lyftes in på backsidan så var det inget snack om vem som var försteback. Jason McBain insåg tidigt att kraven på honom som lagets ledande back var omöjliga att leva upp till. Vad Martin Johansson tänkte vill vi nog inte veta.

När man i efterhand tänker på att han blev kvar i Skellefteå under hela sju säsonger känns det helt otroligt. Redan efter första säsongen hade han anbud från Elitserien och det lär inte ha funnits färre möjligheter under kommande år. Silly season, när Åkermans kontrakt skulle gå ut, var oerhört ångestfyllda. Utan honom var det kört. #fakta

Ett sådant år sammanföll med att min universitetsutbildning var på väg att gå i mål. Man kanske kan tycka att glädjen borde vara stor. Både över att ha pluggat färdigt och över att för gott lämna Umeå, men de dagarna ägnades åt att jag våndades över att något skitlag i Elitserien skulle ta det finaste som vi hade.

Varje dag utan kontraktsförlängning innebar ett steg närmare helvetet. Frågan är om man skulle orka ladda om ifall han lämnade oss? Hur som helst så genomförde vi realistiska övningar och samtal i smågrupper den här dagen. Övningar som skulle vara bra att ha i arbetslivet.

Universitetslektor Gun-Marie övervakade min grupps samtal med noll procents humor. I en av de andra grupperna fanns Jörgen, dåförtiden en hängiven AIK:are (nu låtsassupporter framför TV:n). Jörgens grupp var klar före min grupp och han stannade till utanför glasdörrarna till det lilla rummet där jag befann mig.

Hans läppar formades till en mimning. ”Åkerman förlänger.” Kunde lika gärna ha varit ”Joker han förvränger” (kanske ett citat från den nya Batmanfilmen?). Så jag bad Jörgen att upprepa och den här gången kunde det inte misstolkas. Utan hänsyn till situationen vräkte jag ur mig ”JAAA!!! Det är inte sant!! JAAAAA!”.

Gun-Marie var inte imponerad, men jag minns varken vad som sas eller vad som hände sen. Och det spelar ju heller ingen roll. Johan Åkerman ville vara kvar hos oss! Och resten är ju historia. Poängrekord, Elitserieavancemang och en idoldyrkan närmast utan motstycke.

Alla har vi våra käraste minnen av Johan Åkerman. Kanske var det du som tillverkade ”Kung Åkerman-banderollen”? Eller du som fick framlyktan på bilen sönderskjuten när Åkerman fick feeling och kastade sig in i ungdomarnas spontanidrottande på gatan? Berätta gärna just ditt bästa minne bland kommentarerna. Det är ju inte varje dag som han fyller 50. 

PS. Jag bjuder på en till anekdot. Min dyrkan av Johan Åkerman ledde till att jag beslutade mig för att den optimala utsmyckningen på min lägenhetsvägg skulle vara hans klubba. Jag skickade fram min tioåriga lillasyster efter en träning, eftersom jag misstänkte att chansen att få tag på klubban skulle vara större då.

Tjänsten kostade mig 300kr, men det skulle det utan tvekan vara värt. Syrran lyckades med sitt uppdrag och klubban blev min. Under processen att hänga upp klubban, valde jag att granska den noggrant. Allra högst upp, på knoppens ovansida, stod det #29. Jag var nu ägare av Dick Burlins klubba… Signerad av Åkerman, men ändå. DS.