Av alla beslut som Peo Larsson tog under sin tid i Skellefteå AIK, tar vi för givet att 100% var för föreningens bästa. Men det fanns en brist i allt det där och det var att Peo hade så förtvivlat svårt att hålla tyst om det han visste och om vad som (kanske) var på gång.
Detta oavsett om han pratade med sin fru, sina arbetskamrater eller med riksmedia. Hade jag och han mötts på stan och jag hade ställt frågan om något nyförvärv var på gång, är jag tämligen säker på att han hade svarat; ”Jajamän! Jag är muntligt överens med Juuso Hietanen!!”.
När Peo lämnade AIK bildades ”circle of trust”, vars tystnadskultur har förfinats ytterligare av Erik Forssell. Vi har goda källor på att Forre blev exalterad och till och med lite fnissig när det uppdagades att Pär Lindholm ville flytta hem från Ryssland i början av 2022 (före krigsutbrottet), men han behärskade sig snabbt.
Peo Larsson hade inte behärskat sig. Han hade bytt lampa på kontoret till en 60-wattare och börjat ringa runt till diverse löst folk. Inte så mycket för att glänsa för egen del, utan mer för att han brann för Skellefteå AIK. En fin man som trots oförmågan att vara hemlig värvade hit några otroliga spelare.
Eller vad sägs om namn som Jyri Marttinen, Erik Forssell, Anders Söderberg, Mikael Renberg, Lee Goren och Magnus Wernblom. Inte bara bra spelare, utan spelare som kom hit och verkligen gjorde skillnad och tog laget och föreningen till nästa steg.
För det är ju som sportchef som vi minns honom som allra bäst. Dels briljerade han med ovanstående spelare och ovanstående rubrikskapande, men det var också under en tid när publiken och hoppet kom tillbaka till ishallen. Vi är nog många som anser att säsongerna 04-08 var roligare än dynastiåren.
Men Larsson har fler strängar än så på sin lyra. Hockeylivet inleddes på backplats i Boliden, men spelarkarriären flög aldrig, så han bytte svettiga skydd och handskar mot kavaj och backslick och ställde sig i inlandsbåsen hos just Boliden, Bjurfors, Malå och Arvidsjaur.
När AIK så småningom kallade tvekade Peo aldrig och 33 år efter det att han tog anställning som J20-tränare, är det verkligen inte för mycket att påstå att han är en av klubbens största hjältar genom tiderna. Sportchef, juniortränare och fyra säsonger som coach för a-laget.
Hans främsta tränarmerit är från säsongen 1993/94 då vi slog ut Björklöven i playoff och skakade Gnaget i den avgörande matchen för att nå Kvalserien. För första (och enda?) gången på 90-talet kokade arenan. Larsson stod vid spakarna och alla tog för givet att han skulle fortsätta.
Istället dundrade Robert Barnes och en påhittad storsponsor in. Peo degraderades till J18-coach och AIK påbörjade en tvärbrant backe mot konkursen. Ironiskt nog fick Peo Larsson lämna, både som a-lagstränare och sportchef, när det gick som allra bäst.
Och det är kanske därför vi minns honom med så extremt mycket kärlek. Dagens 73-åring kan verkligen flanera längs gatorna i Skellefteå med extremt rak rygg. Så tack! Utan Peo Larsson hade våra liv sett helt annorlunda ut. Men man kan ju inte låta bli att undra över hur våra liv hade sett ut om Juuso Hietanen hade kommit?
Kommentarer
Skicka en kommentar