Ibland är livet som bloggare lite deppigt och segt. När man för femte dagen i rad inte har lyckats hitta ett födelsedagsbarn som just någon är intresserad av, kan det vara svårt att hitta den rätta motivationen. Andra dagar bara flyter det, och just nu är vi inne i ett stim. Randy Heath, Adam Larsson och idag Fredrik Näsvall.
Tre superstjärnor från tre helt olika eror och dessutom tre helt olika människor med olika historier. Men om blogglivet just nu pekar uppåt kan det lika fort vända. Och det är väl den perfekta beskrivningen på hur det är att vara Fredrik Näsvall. Upp och ner och man vet aldrig vad som ska hända härnäst.
Något som vi AIK-supportrar fick erfara, på gott och ont. I efterhand endast på gott. 1999 åkte han in i våra liv, tillsammans med Patrik Ekholm och Johan Åkerman och i ärlighetens namn skulle våra liv aldrig bli desamma. Plötsligt hade vi en förstakedja som kunde mäta sig med, och överträffa, Bodens, Kirunas och Björklövens.
Näsvalls roll var att göra mål, bryta mönster och skapa kaos. Något som han var briljant på, on and off ice. Alla har väl hört historier om olika saker som hände under den här säsongen, men det får vi ta en annan dag. Idag ska vi bara njuta och minnas allt han gav oss.
Dels fick vi tillbaka hoppet, men framförallt återkom leendena på våra läppar. För Fredrik Näsvall var en riktig entertainer. Han avgjorde borta mot Björklöven på straff, han stod för cirkusnummer som vi aldrig hade sett förut och parallellt med det så drog han på sig hundra utvisningsminuter.
Chocken var egentligen inte jättestor när han drog vidare. Han hade alltid haft svårt att stanna på samma plats en längre tid och det var till och med ganska lätt att förlåta klubbvalet. Det var ännu lättare att mysa åt att det inte gick särskilt bra, vare sig för Löven eller Fredrik och snart var vi samlade igen, i Norra allsvenskan.
Under året i Umeå hade någonting försvunnit ur blicken på Näsvall. Första frågan brudarna hade ställt på Blå var; ”Vad pluggar durå?”. Christian Lechtaler snackade Chalmers, Petter Rönnqvist pratade om räntefonder och Lars Briell funderade på att starta firma med sin bror.
Nej, arbetarklass och löst hållna tyglar ska det vara. Det syntes på honom att han mådde bra när han återvände. Med ett nyskrivet tvåårskontrakt! Fredrik Näsvall var redo att settle down. Och det skulle komma att bli hans livs bästa säsong.
Kemi direkt med Harkins. 41 poäng på 39 matcher och 14 poäng på 9 matcher i Kvalserien, där vi för första gången började nosa på avancemang. Men framförallt var han vältränad, välmående och seriös med sin ishockey. Fredrik Näsvall kunde gå hur långt som helst.
Men under sommaren knackade det på hans dörr. Strama tyglar överräcktes och hans färgpalett byttes ut mot grå toner. Ulf Taavola gjorde entré och var givetvis inte beredd att vika en tum från sina planer. Glöden hos Näsvall försvann och trots 11 poäng på 11 matcher, var det bara frågan om när skilsmässan skulle ske.
Man kan ju tycka att anbuden från Elitserien skulle ha funnits där, och det gjorde de säkert också, men någonting var dött. Han hade ju gjort allt som förväntades av honom. Tränat stenhårt under sommaren, dragit ner på krogbesöken, mognat. Då kom en tjurig norrbottning och skulle ha honom att åka exakta bågar. Glädjen försvann.
Han försökte hitta den i Italien, Nordirland, Japan (där Riku Varjamo ryktades ha blivit beroende av opium) och Norge. Men det enda han hittade var sina gamla mönster, där hockeyn var sekundär och livet det primära. Du förstår att det krockade med Taavolas filosofi.
Så idag firar vi livet. Hockeyn är inte allt och åtminstone 2003 gick det rätt bra att inte vara megaseriös. Fredrik Näsvall var en unik spelare och karaktär. Jag satt själv på träningen när klubban dunkades i sargen och han lämnade oss för gott. Men vi glömmer dig aldrig! Grattis på 49-årsdagen.
Kommentarer
Skicka en kommentar