12 november: Adam Larsson

Det är ju alltid kul att koppla ihop dagens födelsedagsbarn med gårdagens (Randy Heath). Idag är det enkelt. Heath var under sin enda säsong, lagkamrat med Adams pappa Robban. Men Adam var inte påtänkt under SHC-tiden. Hans tid skulle komma långt senare.

Någon gång runt 2002 fick jag för första gången se Adam Larsson. Jag hade hört talas om honom. Tydligen var han extremt bra och extremt stor. Fina grejer, men störst av allt var ändå det faktumet att han var Robert Larssons son. ”Tänk om han blir lika bra”, tänkte jag.

Skellefteå AIK:s pojkar födda 1991 hade vunnit en cup någonstans. Lagbild hade tagits och en glädjerusig förälder hade skickat in den till Norran. Bilden (som med facit i hand innehöll sanslöst många blivande klasspelare) hamnade också i tidningen.

Jag minns inte Oscar Lindberg eller Tim Erixon från den där bilden. Inte Gustaf Lindvall heller. Det var en annan kille som dominerade. En kille som var ett år yngre än de andra. Adam Larsson hette han och i jämförelse med övriga såg han ut som en jätte.

Sex år senare elitseriedebuterade han, sexton år gammal. Ett halvår senare styrde han den första powerplay-uppställningen. För all del iförd hjälm med galler, men med storlek som en gladiator och ett lugn i spelet som en ärrad veteran. Tanken var att Pavel Skrbek skulle hålla honom i handen, men frågan är om det inte blev tvärtom.

Lika många poäng som Jyri Marttinen under hans första hela säsong, och han skulle aldrig mer ha en lika offensivt framskjuten position. Idag fyller Adam trettio år, är inne på sin tolfte säsong och har för sjätte året i följd ett A på bröstet. Ingen är förvånad över framgångarna.

En större talang har vi aldrig haft och att han draftades som fjärde spelare i första rundan kändes nästan väl sent. Nu har det gått ganska många år sedan han var här och frågan är om han kommer att återvända. Valet att frivilligt flytta till det givna bottenlaget Seattle Kraken talar för en kraftig NHL-isering.

Att spela i ett lag som har chansen att vinna är inte det viktigaste. Lönecheck och möjlighet att spela i en ny organisation i en ny arena väger tyngre. Ingen risk att åka ur leder till att man, utan risk, kan fatta sådana beslut. Och med sådan mentalitet kanske man inte lockas av att bjuda tillbaka till sin moderförening.

Men det här är inte dagen då vi ska kasta skit på Adam Larsson. Han är ju världens skönaste kille, som har vuxit upp på A-torp och varit ansiktet utåt för den gyllene generationen. Han är säkert anledningen till att hundratals unga killar och tjejer har börjat spela hockey eller börjat gå på matcherna.

Så grattis, Adam! Du förtjänar allt gott. Gör fem år till i Nordamerika och sen kommer du hem och frälser oss. Inte genom ditt spel, utan mer för att sluta cirkeln och för att kunna räknas som en lika stor AIK:are som farsan. Det skulle vara helt underbart.