Skellefteå AIK:s förste (tillsammans med Serge Roy) spelare från Nordamerika. Draftad i andra rundan av New York Rangers och 6 poäng på 13 NHL-matcher. Bortsett från dessa kalla fakta var Randy Heath också bloggredaktionens första stora favorit.
Om du läser det här, Mats Lundström, behöver du inte känna dig förrådd. Heath var en favorit, du var en idol. Idag är vi på det stora hela världsmedborgare och det är inget konstigt med att flytta till Norge eller Australien för säsongsarbete. Inte heller är det konstigt för en kanadensisk hockeyspelare att komma till Sverige.
Men 1986 såg det annorlunda ut. Några finländare och ett mindre antal nordamerikaner hade hittat till svensk hockey. Östeuropa var stängt och det fanns begränsningar (två) i hur många utländska spelare varje lag fick ha. Så nog var det ganska exotiskt med Heath och Roy.
De flyttade in på Floravägen i en gemensam lägenhet och eftersom de flesta andra i laget hade arbete vid sidan av, hade de mycket tid att döda fram till eftermiddagsträningen. Det fanns inga TV-spel och inga TV-kanaler, så tiden kunde nog krypa fram.
Det hände att kvarterets ungar utmanades på snöbollskrig (Heath och Roy mot klabbet!). Klimatet i Vancouver, där Randy Heath vuxit upp är snarlikt Skellefteås, så han förstod vad som gällde då han väcktes av lite takdropp på fönsterbrädan.
SHC hade det tungt. Laget var tillbaka i högsta serien efter att omedelbart ha tagit sig tillbaka från Division ett. Som bekant hade vi fått behålla i princip alla spelarna då, vilket var en styrka. Att även efter uppgången behålla samma lag får däremot ses som en svaghet.
Roy och Randy skulle förvisso vara spets, men framförallt den fyrkantige, ganska oskicklige, lille backen höll inte måttet. Och tänka sig, det oförändrade receptet ledde till samma deg och nästan samma resultat. Med en enda liten (173 cm och 75 kg) skillnad. Degen innehöll en krydda.
Den kryddan hette Randy Heath och det var han som blev tungan på vågen när det skulle avgöras. Det gällde att inte bli sist i serien. Då hamnade man i Allsvenskan och tvingades kvala för att hålla sig kvar. Med en omgång kvar var läget oerhört kritiskt.
Skellefteå och Modo slogs om plats nio och tio och skulle mötas i en direkt avgörande match i Skellefteå Isstadion. The winner takes it all. Jag var för ung för att fångas av ångesten och förstod inte riktigt vad en förlust skulle innebära. Men även en naiv nioåring kände att matchen var någonting extra.
Vi vann matchen med 6-4. Randy Heath gjorde tre mål och Johnny Forsman satte spiken i kistan i tom kasse. På den tiden var det ståplats på många fler sektioner och min pappa och jag befann oss på nuvarande D höger. Bakom Modos avbytarbås.
Delar av matchen missades på grund av bristande längd, men jag fångades av stämningen och visste den kvällen att det här var det livet jag ville leva. Föga anade jag smärtan som det också skulle medföra. Randy Heath var Gud och jag tapetserade väggen i pojkrummet med urklippta artiklar från matchen.
På den tiden tog sig Norra Västerbotten (numera Norran) in i omklädningsrummet och en favorit var att samla lagets målskyttar i matchen för en gruppbild. Dessutom utsågs lagets fem bästa spelare i NV-ligan. Det var som bekant mycket bättre förr.
Randy Heath blev lagets näst bäste poängplockare och målskytt (endast Thomas Hedin före sig), men till mitt stora förtret fick han inte nytt kontrakt. Jag var förkrossad och tänkte att jag aldrig skulle kunna utveckla samma känslor för ersättaren Kari Jalonen…
Det gjorde jag inte heller. Randy Heath kommer alltid att ha en mycket stor plats i mitt hjärta. Mustaschen, snöbollarna och hjälteinsatsen. Jag skrev till och med ett brev till honom och postade det, men fick inget svar. Det gjorde dock inget. Jag hade fått säga mitt.
PS. Om du vill förkovra dig ytterligare i Randy Heaths vardagstristess, så rekommenderas inlägget ”Randy Heaths praoperiod”. DS.
Kommentarer
Skicka en kommentar