Mörka november börjar tungt. Riku Hahl är en spelare som aldrig spelat i Skellefteå AIK, men han har däremot haft en tendens att göra en hel del poäng mot oss. Men finns det inget födelsedagsbarn av tvättäkta, svartgul karaktär får man tager vad man haver.
Frågan är om han över huvudtaget var uppe på tapeten för Peo Larsson, eller om Hahl mest bara var en våt dröm för några av oss som fantiserade bakom ett tangentbord. För jag kan väl inte vara ensam om att minnas att Riku Hahls namn har nämnts under en eller flera silly seasons??
Dels kan han ha ”varit aktuell” året då vi gick upp, och bittert fick inse hur långt ner i hackordningen som vi fortfarande var. När Hahl och andra bomber valde etablerade Elitserielag, fick vi nöja oss med skadat gods från SM-Liiga. Hahl blev Tähtinen och Virtanen.
Inte ens våra egna grabbar ville komma. Jonathan Hedström och Johan Backlund bekymrade sig inte nämnvärt över sulfitstanken i deras lägenheter, så länge som lönen bestod av sex siffror. Tillsammans med invärvade Riku Hahl skulle de göra Timrå till ett topplag.
Och det var ett topplag (typ) som anlände till Skellefteå den där oktoberdagen 2006. Hahl kanske satt bredvid Hedström på bussen när dockan skymtade på bron. De spelade kanske till och med i samma kedja, när bottenlaget Skellefteå AIK skulle städas av.
Men Timrås kurva pekade nog egentligen snett nedåt, medan vår ganska snabbt började rusa uppåt. Hahls andra säsong i Timrå blev dock en formidabel succé, med 41 poäng på 48 matcher och ett A på bröstet. När kontraktet gick ut ville Timrå förlänga, men samtidigt ville alla andra lag också ha den tvåvägsspelande finländaren.
Naiva Skellefteå-fans (undertecknad inkluderad) såg det inte som helt omöjligt att vi skulle kunna dra det längsta strået i den kampen. Fjolårets slutspelsplats och den allmänna morgonluften borde väl kunna locka hit en sådan klasspelare? Nu ställdes nog aldrig ens frågan, men slutet blev ändå lyckligt.
För visst uppkommer en viss skadeglädje när konkurrerande lag hamnar på kant med en nyckelspelare. Timrå, som hade räknat med att behålla Riku Hahl, hade inte räknat med att deras avgående sportchef Kent Norberg skulle stjäla med honom till sin nya klubb Frölunda.
Så Timrå förlorade sin stjärna, Frölunda överbetalade honom (det blev långt ifrån succé i Göteborg) och under tiden passerade vi de båda klubbarna och njöt av kaoset som uppstått. Slutet gott, allting gott och ett litet grattis på 42-årsdagen.
Kommentarer
Skicka en kommentar