Vi är gärna, måhända av egna komplex, inne på spelare vars hårfäste dras uppåt. Ni har lärt er begreppet ”bra krans” och läst inlägget ”Hårresande hårresor”. Men med undantag för Dick Burlin har vi inte med en enda stavelse tagit upp spelare som har riktigt bra hår. Men idag ska vi prata om Johan Eriksson.
I slutet av 80-talet fanns alltid chansen för de lokala Division ett-stjärnorna att ta klivet upp i Elitserien. Det var inget ofantligt kliv, då man inte tränade lika hårt och kalkylerat som man gör idag. Bekvämt att åka till Kopparhallen för att scouta CRIF. Eller ännu närmare för att kolla in Lejonström.
1988 gjordes dock en värvning från en ännu lägre division. Rakt från Division två och Lejonström hämtades rightaren Johan Eriksson in. På hyfsat goda grunder kan tyckas, då han vräkt in 60 poäng på 27 matcher. Helt klart värt en chansning till en billig penning.
Johans SHC-peak skedde nog redan i matchprogrammet, då han levererade en tät, lockig frisyr och ett bländvitt filmstjärneleende. Givetvis brunbränd. Han förstod att det här var hans stora chans att maximera sin talang. Särskilt när Skellefteå hade sin svagaste forwardssida någonsin.
Sjutton matcher och inga poäng blev facit. Johan blev en parentes, men samtidigt måste det ha varit overkligt att kliva upp två divisioner. Orimligt idag, även om Joel Persson (och Jens Skålberg, (60kg) gjort samma resa ganska nyligen. Med blandat resultat.
Tillbaka till Lejonström, som faktiskt hade tagit klivet upp utan sin storstjärna. Två helt okej säsonger där innan han gjorde en ännu större flytt än den till Skellefteå AIK (HC). 1991 drog Eriksson till Mörrum i södra ettan. När vi skriver att flytten dit var större, tänker vi mer på det mänskliga perspektivet än på det hockeymässiga.
För i Mörrum har han blivit kvar. Sju säsonger i klubben, där han åtminstone under de första åren var en bärande spelare. Brorsan Patrik flyttade också dit efter några år och bröderna skapade ett liv tillsammans, som väl delvis handlade om hockey, men som också kom att bli så mycket mer.
Tänk dig att få göra den resan med din bror. Lira lite tillsammans. Hänga på fritiden. Allt detta tack vare ishockeyn. Idag firar vi Johan Eriksson på hans 55:e födelsedag, men vi ägnar också en tanke åt mervärdet som ishockeyn ger. Kamratskap och i det här fallet brödraskap.
Kommentarer
Skicka en kommentar