7 oktober: Anders Söderberg

Det svider än idag. 

Vi funderade en stund på om inlägget skulle vara slut nu, men kom fram till att Anders Söderberg förtjänar mer än att vi bara recenserar bokens sista sida. För alla andra sidorna är magnifika. Under Söderbergs åtta säsonger gick AIK från att vara ett allsvenskt topplag till SHL:s bästa lag.

Hur många procent av den resan som kan tillskrivas Anders Söderberg är givetvis svårt att bedöma, men faktum är att ingen annan spelare var med under alla de åren och ingen annan är i närheten av hans poängskörd. Trots dessa fakta och våra kära minnen av honom känns han nästan underskattad.

Först i skuggan av Magnus Wernblom. Werner sågs som en superstjärna och Antos mer som en spelare som kanske var lite för dålig för Elitserien och sökte en ny utmaning och en större roll i Allsvenskan. I själva verket dominerade han från första stund och åkte åttor runt Almtunas och Björklövens stabbiga backar.

Jag minns att jag ändå funderade på om han skulle hålla i Elitserien. Dels var han trettio år gammal och dels var det här under en tid när backar som Kari Haakana och Christoffer Norgren fortfarande hängde med i svängarna, genom holdings och hookings.

Men Söderbergs självförtroende var på topp efter ett par år i en lägre division och han var lika bra i Elitserien. Första året i Allsvenskan gjorde han 44 poäng och i återkomsten till eliten stod han för 41 poäng. Anders Söderberg agerade årgångsvin och vi bälgade i oss.

Under hans sex första säsonger snittade han nästan 43 poäng/säsong och var alltid topp tre i interna poängligan. Säsongen då Lee Goren ägde hela arenan och tycktes bära laget på sina axlar gjorde Anders Söderberg tio poäng mer än Goren!

AIK:s kurva pekade brant uppåt, medan Anders (med ålderns rätt) planade ut och började slutta en aning. Under de två sista åren gjorde han 23 poäng/säsong från tredje och fjärdekedjan och utan speltid i powerplay. Han anpassade sig till sin nya roll och ville så gärna fortsätta en säsong till när han kallades in till Lasse Johanssons kontor. 

Efter sex silvermedaljer (fyra i Modo) förstod han att säsongen 2012/13 var den största, och den sista, chansen till att äntligen få bli en riktig vinnare. AIK:s stora och ibland hänsynslösa ungdomssatsning har skördat sina offer på vägen, men frågan är om någon straffades så hårt som Antos?

Oscar Lindberg, Martin Lundberg, Viktor Arvidsson, Adam Pettersson, Melker Karlsson och Petter Emanuelsson. Inget snack om att de behövde och var förtjänta av speltid. Och då måste ju någon/några spelare flytta på sig. På pappret var det, och är det, väl givet att denne någon hette Söderberg.

Men livet levs inte på ett papper eller efter vad som är förnuftigt. Helst vill man ju att det ska levas med hjärtat och ingenting annat. Hade så varit fallet hade Anders haft en guldmedalj i prisskåpet och allt hade varit frid och fröjd. Nu blev det inte så.

Det svider än idag.