Att ta den långa vägen är ingenting för oss vanliga dödliga. Vi tar hellre bilen än cykeln till jobbet. Det är inte värt det att lägga ner tid på att råplugga till kemiprovet, även om vi skulle höja till en fyra i betyg. Möter vi motgångar ger vi hellre upp än knyter näven och kämpar.
Pär Lindholm är annorlunda. Han ser målet långt där borta och är beredd att göra allt och lite till för att komma dit. Ser man till hockeykarriären var nog målet att ta sig tillbaka till AIK, men det målet överträffades med både NHL-spel och OS-uttagning.
Det var som bekant ganska svårt att ta plats där i början av 10-talet. Förutom de som alltid nämns låg även Mattias Granlund, Henrik Lundberg och Petter Emanuelsson före i pipen. Och underifrån tryckte Sam Marklund och Oskar Fredriksson på.
Sundsvall två säsonger. Visserligen utlånad, men ändå. Sedan den stora smällen med allvarlig skada och personlig degradering till Piteå i Division ett. Hur många av oss (inklusive Pär själv) trodde att han tio år senare skulle vara den han är nu och att han skulle få uppleva det som han har upplevt?
När han återvände till Skellefteå (2014) syntes det ganska omgående att han hade kapaciteten att vara en bärande spelare. Poängproduktionen ökade och så småningom landade han på 47 poäng på 49 matcher. Olympic line och så vidare. Allt det där är ”lätt”. Vi har som bekant fått fram många otroligt duktiga spelare de senaste 10-15 åren.
Men det som gör Pär Lindholm nästan unik är klubbhjärtat. Brinnet för AIK, för Skellefteå, för bygden. Han har alltid längtat hem för det är här han verkligen kan göra skillnad och dessutom göra det inför familj och vänner. Och inte minst inför fansen som älskar honom lika mycket som han älskar oss.
Medan han spelade i Toronto var vi ett gäng som åkte dit för att titta på matcher och även hälsa på. Pär var inte så imponerad av de otränade stjärnorna som fick gott om tid att pusta ut i alla reklamavbrotten. Vi var föga imponerade av den amerikaniserade stämningen i ”hockey-Mekkat” Toronto.
Det märktes att han längtade hem och det var inte särskilt förvånande att han bröt kontraktet med Winnipeg under nästa säsong, och flyttade hem. KHL kom som en liten chock för oss, men faktum är att han gjorde allt i sin makt för att ta sig ur även det. Innan kriget bröt ut.
GM Dimitri Kvartalnov fick då för sig att Lindholm hade erbjudits ofantliga pengar av AIK och tjurade ihop och stoppade övergången. I själva verket spelar nog Pär till rabatterat pris och skulle kunna tjäna mer i Leksand eller Schweiz.
Nu är Lindholm hemma för att stanna och finare och ödmjukare kille får man leta efter. Dessutom kombinerat med att både han en vinnarskalle och träningsskalle. AIK kommer att bli hans sista klubb och ingen skulle vara mer förtjänt än honom att få vinna det där guldet. Stort grattis!
Kommentarer
Skicka en kommentar