I konkurrens med de flesta andra SHL-klubbarna lyckades AIK knyta till sig Nick Sörensen inför säsongen 2014/15. Sörensen sågs som en supertalang, som bland annat representerat Sverige i dubbla junior-VM. En fjäder i hatten för oss och en välbehövlig värvning då typ alla forwards stuckit.
På den tiden hade vi ett publiksnitt på över 5000 och således råd med bredd (som många TV-tittande fans skriker efter idag) och dessutom hade AIK en överlägsen ställning inom svensk ishockey och kunde i praktiken plocka åt sig det man ville, med motprestationen att utveckla spelarna maximalt.
Calof, Zackrisson, Kabanov, Schremp, Pesonen, Pär Lindholm, Widing och Lehtonen var på olika sätt spännande nyförvärv och efter rådande förutsättningar fick vi vara nöjda med forwardsuppsättningen. Nick Sörensen kändes som en joker och något av en påläggskalv.
Om vi i ett stycke ska summera hans svartgula insatser, så var de rätt misslyckade. Ett mål, fyra poäng och en långtidsskada blev facit. Bristande ödmjukhet och en tajming som aldrig riktigt infann sig på grund av att skadorna hackade upp hans säsong.
Men allt det där är helt oviktigt, då Nick berättade att sviterna av många hjärnskakningar hade lett till psykisk ohälsa och självmordstankar. Ett besked som alltid känns väldigt obehagligt när det kommer. Psykisk ohälsa är vår tids stora folksjukdom och drabbar naturligtvis även elitidrottare.
Så istället för att granska, hylla och kritisera Sörensens svartgula insatser som spelare, så tänker vi istället på människan Nick Sörensen. Det är lätt att beskriva matcher som Sundsvall hemma 1998 som ångestfyllda, men den känslan är naturligtvis ingenting jämfört med ångesten som Nick och andra lidit/lider av.
Ishockeyn blir vid den jämförelsen oviktig och idag står högst upp på önskelistan ett tillfrisknande och ett långt och fint liv för Sörensen och hans familj. Likaväl som vi passar på och tar den här dagen och skänker en tanke åt de i vår närhet som också är drabbad. För det finns i alla kretsar och umgängen.
För en tid sedan tillkännagav Nick att han är tillbaka inom ishockeyn. Inte som spelare, då hjärnskakningarna sätter stopp, utan som tränare för Jonstorps IF i Division två. Ett fint besked och ett av många viktiga steg i kampen om att hitta tillbaka till glädjen. Grattis till det och grattis på 28-årsdagen (otroligt ung!).
Kommentarer
Skicka en kommentar