Året är 2001 och det är fest i min studentlägenhet i björkarnas stad. Deltagarna på festen är av blandad kompott och dagen till ära har jag gjort en musiktävling. Alla musiktävlingar av någon sorts kvalitet har ett segment som heter ”Vilken AIK:are?”.
Tilläggas bör att ingen hänsyn togs till att det var en hel del personer på festen som var helt ointresserade av ishockey. Hur som helst, låten ”Dom andra” av Kent spelades och det givna svaret var då Kent Lindberg. En ointresserad svarade ”Björklöven”, vilket gav en halv poäng.
Quizets storfavorit rynkade dock pannan och mumlade för sig själv att ”det var ju en Kent-låt, men vad har det med AIK att göra?”. Den här långa inledningen vill egentligen bara tala om en sak. Kent Lindberg var en riktig doldis, som gnuggade på i det tysta, men fick inga rubriker.
För all del har han sitt skott från mittzonen mot Nyköping hemma och sin totala dominans i en match mot Leksand i Superallsvenskan 2002. Men i övrigt är han en spelare som man inte tänker jättemycket på. Den mest lyckade av den klassiska årgången 77:or.
Han spelade kvar i Burträsk väldigt länge. Sexton år står han bokförd för 9 matcher och 1 poäng i Division två. Ett omöjligt scenario i dagens ishockey. Tre år senare gjorde han över en poäng/match i AIK:s J20 och ingick i den generationen som vi alla hoppades skulle ta oss tillbaka.
Kent var inte på långa vägar lika synlig på isen som Magnus Berglund, Cristofer Abrahamsson eller Johan Ramstedt. Jonte Hedström och Daniel Olofsson låg långt före i hierarkin. Men tittar man på den klassiska säsongen 1998/99 så stämmer det inte riktigt.
Mikaelssons kedja med Jonte och Ragge dominerade totalt. Åtminstone är det så vi minns det, men statistiken säger annat. Trots massivt med speltid, inte minst i powerplay så gjorde faktiskt Daniel Olofsson endast tre poäng mer än Kent under den säsongen.
Och när den stora satsningen 2001/02 gjordes hade inte bara Andersson, Burlin, Pettersson och Wännström fått tacka för sig. Borta var hela gyllene generationen 77:or. De hade fått söka sig till diverse obskyra klubbar längs norrlandskusten, men en fanns kvar; Kent Lindberg.
Vi måste ändå vara ärliga och säga att den säsongen visade sig nivån vara lite för hög. De många nyförvärven som kom hade, trots gruppens relativa dysfunktionalitet, även en hel del kvaliteter. Lindberg kämpade på i en undanskymd roll, men när säsongen var över och satsningen skulle öka ytterligare (Harkins och McBain) fanns det inte plats för honom.
Halmstad, norska ligan och Piteå blev lyckade stopp i Kent Lindbergs hockeykarriär innan det givna avslutet. Fyra matcher i Burträsk med totalt åtta poäng var en värdigt slut för den siste 77:an (David Lundqvist återvände). Presenten på dagens 45-årskalas blir Hagnesta Hill-plattan.
Kommentarer
Skicka en kommentar