Från en spelare (Christian Söderström) som var på isen vid Kimmo Koskenkorvas mål, till en annan. För egentligen har vi inte särskilt många fler minnen av den lettiske backen. När Kimmo jublandes kom glidande på knä var det Atvars trygga famn som tog emot honom.
Tribuncovs blev slutpunkten för en ganska negativ transferpolitik från AIK:s sida, där man under hyfsat många år ofta gjorde en sen värvning av en avdankad, utländsk spelare som i princip alltid kostade mer än vad han smakade. Kovacik, Harmer och Nedorost är några av namnen.
En bok som heter "Från Hrbek till Tribuncovs - ett försök till klassresa", skulle nog kunna sälja några hundra exemplar. Anledningen till att vi slutade att värva in den här typen av spelare var den fina ungdomsverksamheten. Bättre att flytta upp Niclas Burström eller Andreas Wingerli än att göda en mätt tjecks bankkonto.
Men åter till Atvars Tribuncovs. Mannen som livnärt sig på att vara en helt okej ishockeyspelare. Och väljer man att bara titta på hans meriter är det helt klart möjligt att skriva ihop ett CV som lockar nyförvärvstörstande fans. Över hundra landskamper, tio VM-turneringar och två OS-turneringar.
Lägg därtill att han gjort tjugo år som proffs, fördelat på elva olika länder och ännu fler ligor. En säsong i KHL med 10 poäng på 38 matcher. Inte jättesvårt för agenten att få det att se bra ut. Lasse Johansson gick i fällan och med nio matcher kvar av grundserien anlände den hundra kilo tunge letten.
Med facit i hand var det väl heller ingen fälla. För jag tror inte att någon av oss hade velat leka "Sliding doors" och se vad som hade hänt om vi inte hade värvat honom. Inte minst med tanke på hans största merit, som ju är att hann befann sig på isen när Koskenkorva avgjorde.
Granskar man hans karriär ytterligare avslöjas det att han inte har vunnit en enda titel, så vi tror nog att hans enskilt gladaste hockeyögonblick är den där magiska stunden i Cloetta Center i Linköping. Garanterat har Youtube-klippet vevats flertalet gånger på en risig internetuppkoppling hemma i Lettland.
Hans barn har hört historien om Niko Dimitrakos knäskydd, Mikael Renbergs håriga bringa och Christian Söderströms snabbduschar så många gånger att öronen blöder. För när en lång karriär skulle sammanfattas så var det skönt att åtminstone en gång få känna sig som en vinnare. I Skellefteå AIK fostras nämligen vinnare. Även om det gäller en trettiotvåårig lettländare.
Kommentarer
Skicka en kommentar