Jag har en vän som har starka åsikter kring det mesta, och man vet i regel aldrig vad som kommer att skrivas och sägas. Med ett (kanske fler) undantag; Johnny Forsman. För så fort jag nämner Johnnys namn kommer alltid samma kommentar. ”Slitvargen!”
Och det är verkligen ingen dum beskrivning på en spelare, som bortsett från ungdomsåren i Bureå, stannade hela karriären i Skellefteå AIK. När han tittar tillbaka på sitt hockeyliv hoppas vi innerligt att den lojaliteten trumfar att ha gjort ett eller annat äventyr, eller att ha tjänat några tusenlappar extra.
Inte för att AIK-karriären inte innebar äventyr. Forsmans fjorton säsonger innehöll nämligen exakt ALLT. Kärlek och sorg, toppar och dalar, himmel och ett fruktansvärt helvete. Det började minst sagt bra. AIK var på frammarsch och innehöll profiler, klasspelare och slitvargar.
1976/77 gjorde Johnny bara en a-lagsmatch, men under det som skulle bli guldsäsongen var han helt ordinarie. Modesta femton grundseriepoäng gav känslan av en se och lära-säsong. Men när det blev slutspel växlade Forsman upp och producerade som mest när det behövdes som bäst.
När AIK äntligen vann guldet var det bara tre spelare som gjorde fler poäng. När Lasse Nyström gjorde Målet var Johnny på isen och den klassiska bilden tiondelen efter Målet domineras av Johnny Forsman som levererade sitt livs leende. Med all rätt.
Genom åren har man sett ett antal TV-serier som börjar oerhört inspirerande med ett strålande första avsnitt. Tråkigt då när fortsättningen inte håller samma nivå. Tyvärr blev Forsmans karriär lite liknande. Inte för att han själv peakade 1978, men SM-guldet toppades aldrig.
Serien vanns förvisso 1981. Johnny fick chansen i landslaget samma år och undan för undan ökade poängproduktionen. Skulle vi rita en graf skulle den ha pekat snett uppåt ända fram till säsongen 84/85. Ett skadefylld säsong då det som inte fick hända hände.
Skellefteå åkte ur Elitserien och rullgardinen mörklade en redan becksvart bygd. Hockeyn var allt vi hade och parallellt med det sken ett starkt ljus i de sydligare länsdelarna. Det kunde ha slutat med total katastrof, men truppen slöt sig samman, stannade kvar och lyckades bärga det sjunkande skeppet.
Och även om skeppet lappades ihop hjälpligt så var det inte riktigt i skick att sjösättas. Efter det att SHC tog sig tillbaka blev det fyra på slak lina-dansande säsonger där orken tröt, både för laget, Johnny och hela Skellefteå. Till slut sjönk vi under ytan och trettiotreårige Forsman orkade inte påbörja ytterligare en satsning.
Skulle vi fortsätta vårt grafritande så pekade kurvan snett nedåt de sista 5-6 åren, men med ett stort undantag. 1988/89 när AIK hade en obehagligt svag trupp, så sprattlade Forsman till och slog till med personligt poängrekord med 29 poäng på 37 matcher och var en stor anledning till att vi slapp kvala.
Någon poängkung var han egentligen annars aldrig, då ligger slitvarg närmare till hands. Vi tänkte avsluta med en kort anekdot som gör att man bara älskar honom. I samband med Skellefteå AIK-spelets lansering hörde vi av oss och undrade om han skulle kunna tänkas vara ansiktet utåt för Coop Bureås räkning.
Jörgen Wännström hade tagit den rollen åt Coop Burträsk och allt vi ville var att ta en bild där han höll i ett spel. Svaret var kort och kärnfullt: ”Nej”.
Kommentarer
Skicka en kommentar