1 oktober: Mats Lindgren

Vi går in i sista kvartalet på det här dårskapsprojektet och vi inleder det kvartalet på samma vis som vi avslutade det förra; med en Mats. Men om Mats Landerstedt på kort tid och med små medel nådde oerhörda AIK-framgångar, så innebär Mats Lindgrens tid i Skellefteå exakt noll positiva minnen. Åtminstone spelaren Mats Lindgren.

Visst är det fantastiskt när unga talanger flyttas upp i a-laget. Man njöt av Johan Ramstedt, David Rundblad och nu av Elias Salomonsson. Det var/är lätt att se att de hade något extra. Men under min hockey-livstid har det hänt att den unga talangen har någonting mer.

När Adam Larsson gallerprydd klev in i första powerplay och uppträdande som att han var 35 år gammal var det som att flyttas in i en annan dimension. En dimension som vi inte hade befunnit oss i sedan 1991. Den då sextonårige Mats Lindgren kändes direkt som en ledande spelare.

AIK hade åkt ur Elitserien. I princip alla spelare från en tilltänkt återtågsstomme hade slutat. Vi hade redan förstått att de JSM-guldvinnande 70-talisterna inte var bra nog för att ta oss tillbaka till finrummet. Nästan allt hopp sattes till Mats Lindgren. 

Niklas Brännström hade flyttat till Färjestad och för första gången på väldigt många år (om ens någonsin) hade Skellefteå AIK hamnat i den sitsen att vår plats i näringskedjan var att skicka spelare uppåt. Till bättre lag i en högre division.

Det här var vi inte vana och det fanns en viss irritation mot Brännström. Vi ska ju tillbaka?! Med Mats var det annorlunda. Dels började vi nog lite till mans inse att det där med att studsa tillbaka mer och mer var en fjärran fantasi och dels var han så fruktansvärt bra att vi unnade honom det bästa.

Klubbhjärtat fanns ändå där och Lindgren gjorde en säsong mer än vad han hade behövt. Bonussäsongen 1992/93 stod han för 38 poäng på 32 matcher och fick till och med chansen i Vikingarna (b-landslaget). Det kändes nästan bra att han fick bli lagkamrat med Nicke Brännström i Färjestad året efter.

Sen rullade karriären på. Han blev snabbt en stjärna i Elitserien och spelade i samma kedja som Håkan Loob. I NHL etablerade han sig som en defensiv center, god för runt 20 poäng/säsong. 1998 togs Mats ut i OS-laget som för första gången bestod av NHL-spelare.

Samtidigt gick vi hemma i fruktansvärd misär. Att gå upp i Elitserien gick inte och Janne Erixons rygg höll inte. Lindgren ville avsluta karriären här, men samtidigt tog kroppen stryk och det var bara under en av hans sju säsonger i Nordamerika som han var skadefri.

Så man kan väl säga att det har gått sämre och sämre med de svartgula NHL-comebackerna. Erixon gjorde ett försök. Lindgren ville, men kunde inte. Jonte kunde, men ville inte, och vad dagens många före detta AIK:are har för agenda har vi ju fått några smakprov på.

Mats Lindgren gjorde i fall the next best thing. Trots hans flärdfulla frus förmodade önskan om ett storstadsliv kom han hem och var assisterande tränare när steget upp äntligen togs. I slutändan blev det fem säsonger på bänken, där vi mer minns hans backslick och klubbhjärta än några taktiska dispositioner.

Idag fyller Mats 48 år och har spelat en stor roll för Skellefteå AIK, både som spelare och tränare. Chansen finns (även om den är liten) att säcken knyts ihop fullständigt och det är om hans son, Mats Lindgren Jr… inte tar plats i Buffalo Sabres, som han är draftad för och flyttar hit istället. Så vi stänger inte det Lindgrenska kapitlet helt.