27 september: Ulf Wikgren

Att vara mellanbarn sägs prägla uppväxten i negativ riktning. Man går miste om den uppenbara stjärnglansen som den förstfödde får, enbart genom att vara först. Det yngsta syskonet klemas bort när föräldrarna inte längre orkar sätta gränser och alla tycker att han/hon är sååå gullig.

Piteå får ses som ett mellanbarn, dock inte sett till kronologi utan snarare geografi. Det träffsäkra inlägget om hur det är att existera precis mitt mellan svärdet och skölden är redan skrivet, men vi återkommer gärna till Piteå. En sympatisk stad med drygt 50% sympatiska människor.

En av dessa heter Ulf Wikgren och en gång i tiden gjorde han det rätta valet. Hans olika livsval innehåller också en oerhörd svärta och vi kommer att få anledning att återkomma till detta. Uffe var supertalangen som kom fram tidigt, upptäcktes av juniorlandslagets uttagningskommitté och snabbt etablerade sig som en poängstark forward.

Som nittonåring gjorde han just 19 poäng. Året efter ökade han sin poängskörd till 24 poäng innan han slog till med mäktiga 39 poäng säsongen 1979/80. Alla förstod att han var förlorad för Piteå IF och egentligen var det väl inget svårt beslut att fatta när det var dags att byta klubb.

Luleå existerade knappt på hockeykartan, så Skellefteå AIK hade inga konkurrenter i närområdet. Laget vann grundserien under Ulfs första år och Wikgren fick chansen att spela b-landskamper. 17 poäng på 36 matcher får ses som en respektabel första säsong. 

År två gick fullständigt åt skogen. Poängproduktionen dalade kraftigt och Björklöven roffade åt sig västerbottniska marknadsandelar då de gick till SM-final. Början på en fruktansvärd tid för Skellefteå, både som stad och som förening. 

Med facit i hand vet vi att vi både skulle komma att åka ur Elitserien, byta namn till SHC, åka ur igen och påbörja en ökenvandring utan motstycke. Men det är med facit i hand. Ulf Wikgren visste inget om detta när han svek oss för Löven. En genomegoistisk handling, alltså.

Det går väl att resonera som så att han behövde en ny utmaning och så vidare, men det gör alltid ont med en käftsmäll. I Umeå gick det dock inget vidare. Ulf skrapade bara ihop 23 poäng, fördelat på tre säsonger och när AIK åkte ur serien grep Thomas Hedin tag i hans hand och väste ”nu åker vi hem och fixar det som vi har ställt till med”.

Men efter tre traumatiserande år, ensam i en liten lägenhet på Teg, gjorde att Wikgren hade svårt att nå sin fulla potential. Skellefteå tog sig visserligen enkelt tillbaka till Elitserien, men Uffe var överlägset sämst av forwards, vad gäller poängproduktion. (Näst sämst Mats Lundström!!)

Cirklar bör slutas, men han hade nog egentligen inte tänkt återvända till Piteå redan som tjugoåttaåring. Nu blev det så och hemmapubliken var nog oroliga för att det stukade självförtroende inte kunde läka. Det fanns ingen fog för den oron.

Redan under sin andra säsong efter återkomsten slog han till med personligt poängrekord, 47 poäng på 31 matcher. Karriären förlängdes några år och under de sista tre säsongerna fick han träffa på några gamla bekantingar.

Det måste ha känts surrealistiskt när Robert Larsson, Lars Marklund och Hans Hjalmar skrinnade in för att möta Piteå i Division ett norra. Men Ulf Wikgren, om någon, vet att ett hockeyliv består av både glädje och djupa dalar. 64 år blir han idag och går förhoppningsvis in på sitt sista år som arbetare.