23 september: Martin Sevc

När man sitter på ålderdomshemmet med kraftig demens kommer vissa minnen från förr att vara fortsatt starka. Ett sådant minne är när Martin Sevc får sin guldhjälm kastad till sig under de sista sekunderna av den totala förnedringen mot Luleå i SM-finalen 2013.

Den oförvanskade glädjen som han visade upp var inte bara en glädje för egen del, för grabbarna i laget eller för föreningen. Martin Sevc jublade för hela bygdens skull. Han visste vad det innebar, trots att han egentligen bara var en inhyrd legoknekt.

För det är klart att Sevc hade fått en tydlig arbetsbeskrivning när han signade för AIK. ”Du har en historik av att vinna. Nu ska du ta med dig det in i omklädningsrummet. Vi har två raka silver. Nu är det dags att vinna.” Martin skrattade nog redan då när han granskade listan över övriga spelare i truppen.

Vi gissar att hans läsförmåga ligger under genomsnittet, men det kräver ingen raketforskare för att lista ut vad det innebar att ha Jimmie Ericsson, Joakim Lindström, Bud Holloway, Oscar Lindberg, Erik Forssell och Pierre-Edouard Bellemare (med flera, med flera) i laget.

Så när han skrattande fick guldhjälmen kastad till sig var det inget skratt av lättnad. Det var ett skratt av ren och skär lycka. I bussen hem från Luleå stojades det och stämningen var härligt uppsluppen. En spelare i gruppen stack dock ut. Martin Sevc.

Han varken sjöng, skrek eller dansade. Istället satt han på sin plats och bara log. Helt tyst. Han hade gjort det som han kommit för att göra. Uppdraget slutfört och det gav honom nog ännu mer glädje att se sina lagkamrater fira. Martin hade ju gjort det här förut.

Martin Sevc är en spelartyp som vi verkligen saknar. Visst är Petter Granberg urstark, visst är Arvid Lundberg stabil och visst är Jonathan Pudas vansinnet personifierad när han sätter den sidan till. Men ingen av dessa skrämmer skiten ur en kaxig motståndarforward.

Sevc innehar alla ovanstående kvaliteter, och dessutom är han både galen, stenhård och hänsynslös. Motståndarna åkte hellre en genväg än rakt in i det tjeckiska granitblocket. Han hade lemlästat Rydahl, Åslund och Ejdsell i fjol och guldet hade varit vårt.

För en guldgarant var han, men allt har ett slut. Han återkom till AIK 2014/15 och även om han producerade mer poäng (och utvisningsminuter) så var han sig inte riktigt lik. Inte riktigt lika arg och inte lika mycket vinnare. Vi tog ett silver, men det var ju inte det som han hade lovat oss.

Mikko Lehtonen, Bud Holloway och Martin Sevc. Tre exempel på att vi inte bör ta tillbaka våra gamla, utländska stjärnor. Särskilt inte när de passerar trettio år. Men det är ju segrarna som man minns och som utlovades i första stycket kommer Martin Sevc att vara ihågkommen resten av våra liv.