Fotbollens FFP (financial fair play) har delvis ritat om spelplanen. Åtminstone för de klubbarna som reglerna gäller. Medan otrevliga lag som PSG, Manchester City och Barcelona verkar få göra vad de vill och dribbla med siffror och bokföring, tvingas mer sympatiska lag som Norwich och Milan respektera den nya världen.
Milan har rent historiskt, för svarta pengar, köpt in en lång rad over the hill-stjärnor och kastat buntar av sedlar över dessa. Så fungerar det inte längre, utan man värvar numera in unga, talangfulla spelare som nöjer sig med lägre löner och som förhoppningsvis kan säljas för dyra pengar.
1999 var Skellefteå AIK i en liknande situation. De hade, i elfte timmen, undvikit en konkurs och började för all del vädra viss morgonluft, men nu skulle det finnas täckning för alla utgifter. Laget var på väg att byggas om, och man letade efter en ny stomme.
De invärvade spelarna Åkerman, Ekholm och Näsvall hade över medel höga löner, men tjänade inga astronomiska summor. Vi var på väg någonstans, men hade enorma problem att lyfta upp juniorer. Det som Skellefteå behövde var en ung stjärna, som under tio års tid skulle vara en bärande spelare.
Entré Petter Henning. Pojk och juniorlandslagsman från det att han var sexton år. Arton år gammal hade han fått debutera i Elitserien för Modo. Under sommaren hade New York Rangers draftat honom. En helt otrolig värvning, som sa att Elitserien var närmare än vi trodde.
Henning, bördig från Östersund, var en fin skridskoåkare och ett kraftpaket sas det. Och så kanske det var, för vi har endast mycket vaga minnen av hans svartgula tid. Under hösten togs han ut i juniorlandslaget och var nog en tänkbar kandidat för JVM.
Han gjorde en bra insats i AIK (inga poäng, men intentionerna fanns där). Förvisso var vi så svältfödda att nästan vad som helst hade inneburit en hype, men visst var Henning en stor talang. Sammanlagt blev det åtta matcher och inga poäng.
Petter Henning åkte på en allvarlig skada och kom aldrig tillbaka. Ett mål i en juniormatch är den enda siffran i AIK-statistiken och han som skulle spela i Elitserien och NHL fick redan till nästa säsong vända blicken snett nedåt i hockeyns hierarki och seriesystem.
Två okej säsonger i Tingsryd på allsvensk nivå, innan han började harva runt i Division ett och två. Att kalla honom ”hockeyns Tony Flygare” är en lite haltande jämförelse. För vem skulle i så fall vara Zlatan? Micke Berg? Vi får ändå tacka för det lilla vi fick. Det bästa som vi fick var de höga förväntningarna, som grusades snabbt.
Kommentarer
Skicka en kommentar