Bam! Bam! Bam-ba-ba-ba-ba-bam. KING!
Ramsan gjordes året efter om så att den skulle passa Lee Goren. Och det är klart att Gorens namn lyfte både ramsan och Skellefteå AIK på ett bättre sätt än vad Jason King gjorde, men åtminstone Goren-ramsan får ses som en cover. King var först.
Faktum är att King var först på fler sätt. Första Elitserie-värvningen från Nordamerika på den här sidan av det svarta 90-talet. Visst hade vi haft både Heath och Roy i laget under vår senaste Elitseriesejour. Visst hade vi haft ett antal nordamerikaner under de allsvenska åren.
Men nu var vi uppe i den högsta serien och kunde således plocka spelare på hyllor högre upp i butiken. Peo Larsson lät oss veta att vi var på tolfte plats i hackordningen, men han menade också att det skulle finnas rejäla bomber kvar då det blev hans tur att välja.
13:september (dagen före hans egen födelsedag) small det till. Skellefteå AIK hade knutit till sig Jason King. 55 NHL-matcher för Vancouver Canucks och 23 poäng på dessa, fanns på meritlistan. Dessutom med mycket god poängproduktion i AHL.
King var given i förstakedjan tillsammans med Antti Virtanen och Markku Tähtinen. Finländarna hade inte imponerat på försäsongen, men med King i laget var det inga problem. Mats Lindgrens kontakter med Vancouver och Manitoba Moose var ovärderliga!
King hann till Skellefteå innan premiären och vi accepterade att han var rostig. Det skulle garanterat släppa när han vant sig vid den europeiska hockeyn. Två veckor senare besannades våra drömmar. AIK mötte pop och topplaget Linköping på hemmaplan och ångesten var total.
Vi var placerade långt nere i tabellen och varje poäng var guld värd. I slutet av matchen var ställningen 2-2 och King var en av våra målskyttar. LHC pressade på och vi anföll endast sporadiskt. Då. Från ingenstans och från snäv vinkel slog han till.
Jason King sköt ett skott (som vi senare enades om var av hög NHL-kaliber) över axeln på målvakten och träffade första nätmaskan i främre krysset. King-ramsan ekade och tidningarna skrev rubriker som ”King ny kung i Skellefteå”. Nu hade han visat varför han kommit hit.
Ungefär där tar sagan om Jason King också slut. Han gjorde visserligen femton mål och ganska snart slapp han spela tillsammans med de finska hockeyproblemen, men han var på intet sätt en frälsare och får väl ses som en rätt trevlig parentes i den svartgula historien.
Inlägget kommer att avslutas med en fråga som du får grunna på. Om vi hade backat bandet till våren 2006 när Jonte-ryktena var som ihärdigast, hade du velat att det var Jonathan Hedström som kom hit, eller väljer du att låta historien stå ograverad? (Med Hedström i laget hade vi inte värvat King.)
Bloggen kan avslöja att vi står på Jason Kings sida i den här (och alla andra) frågor. Bam! Bam! Ba-ba-ba-ba-ba-bam. KING!
Kommentarer
Skicka en kommentar