Ett tag var det så väldigt enkelt. A-L-L-A ville hit. Till Skellefteå, för där trollades det med knäna och alla blev den bästa versionen av sig själv. Det var inte så att det lockades med fantasilöner, fantastiska dagis eller garanterad speltid i powerplay.
Nej, den allmänna opinionen sa ”åk till Skellefteå AIK om du vill bli något”. Rasmus Bengtsson kom, likaså Lukas Zetterberg. Problemet var bara att kvaliteten på spelarna här inte direkt trollades fram. Hårt, stenhårt jobb och ett överlägset spelsystem var ett par av nycklarna.
Och det stenhårda jobbet gjordes inte under en vecka eller månad och sen var det bra. Det var en lång process som man var tvungen att tro på, även om det gick tungt ibland och resultatet inte kom direkt. Rasmus Bengtsson och Lukas Zetterberg blev inte långvariga…
I Italien har toppklubbarna i Serie A kontrakt med hundratals unga fotbollsspelare. De är utlånade till mindre klubbar och till andra länder. Ett fåtal utvecklas och får komma tillbaka in i värmen, medan de flesta får nöja sig med att åtminstone ha tillhört AC Milan.
I Bengtssons och Zetterbergs fall var det kanske så att de verkligen gav allt, men inte var tillräckligt bra (likt de italienska lagens talanger). På senare år har de ju ändå blommat ut och tagit karriärskliv. Förmodligen öppnades ögonen en aning i Skellefteå, men det tog ett tag att se sig själv i spegeln.
Vi får inte glömma att det var otroligt svårt att platsa hos oss också, i takt med framgångarna, juniorkullarna och suget hos alla svenska hockeytalanger att komma hit. 2014 kom en till hoppfull, ung kille hit. Anton Karlsson. Han hade spelat i alla juniorlandslag och sågs förmodligen som en blivande stjärna i Frölunda.
Men han lämnade Avenyn bakom sig och tog sikte på Mossgatan istället. Det långa, bakåtslickade håret imponerade knappast på Erik Forssell och Jonas Frögren när de såg Anton slinka in genom dörren till juniorernas omklädningsrum. Fast om man stjäl en motståndares talang måste man ju ändå ge honom chansen.
Sammanlagt gjorde Karlsson 1 poäng på 6 matcher och det är nog inte jättemånga som minns honom. Med svansen mellan benen återvände han till Göteborg och togs ut till sitt andra JVM, innan karriären nästan stannade av. Strömatcher i SHL och därefter spel i Hockeyallsvenskan och Österrike.
Nu sitter du kanske och tycker att vi hånar Anton Karlsson, men det är inte syftet med inlägget. Syftet är att belysa vikten av ett hårt arbete. Att fortsätta längs vägen, trots att den inte alls är spikrak. Att inte ge upp. Kanske gav Karlsson verkligen allt. Det får vi aldrig veta.
Syftet med inlägget är också att hylla alla de ungdomar som nått ända fram. Som har offrat kvällar med polarna för att träna och bli bättre. Medan Bengtsson, Zetterberg och Karlsson kom hit och försökte, avancerade tiotalet spelare upp genom nålsögat och etablerade sig. Hatten av för dessa.
Men framförallt ska tyrolerhatten av för Anton Karlsson. Han blir 26 år idag och har inlett sin tredje säsong i österrikiska Villacher. Han kom inte hela vägen, men han kom bra mycket längre än de allra flesta. Han en fin dag, Anton.
Kommentarer
Skicka en kommentar