29 augusti: Johan Nordlöf

Idag mest (endast) känd som domare, men han har en karriär som hockeyspelare i Skellefteå AIK också. Ända upp på J20-nivå där han från sin backplats levererade 3+6 på 36 matcher under säsongen 1999/00. 58 utvisningsminuter, så han har haft en del att göra med domarna innan han själv tog steget dit.

Övriga meriter är att han blivit uttagen till TV-pucken och två säsonger i Motala, där han lyckades riktigt bra under den första. Vissa motståndarlag knorrar lite över hans AIK-bakgrund, men vi tror att det nog mest missgynnar oss då han minsann inte vill hamna i några situationer när det ska bli snack om hans svartgula bakgrund.

Som domare anser vi att han gör det rätt bra, och faktiskt kan det vara så att det är undertecknad som ligger bakom att det blev en hockeykarriär och sedermera en domardito. Vi ska flytta oss bakåt ända till 1992 och beskriva en händelse som kan ha varit början till slutet för hans fotbollsspelande. 

Senare under sommaren skulle mitt fotbollslag åka på Gothia Cup och väl i Göteborg ville jag ha en del pengar på fickan. Liseberg och ett besök på Bengans skivbutik på Masthuggstorget skulle knappast vara gratis. Detta krävde ett sommarjobb.

Fotbollsskoleledare blev yrket. Under tre veckor skulle jag och övriga ledare spela och leka med ett hyfsat stort gäng 7-10-åringar. Trodde vi. Barnen var indelade i åldersgrupper och jag skulle ha hand om de äldsta. På uppropet fick jag dåliga vibbar direkt.

Två killar var klart överåriga. Nordlöf den ena och David Fahlesson den andra. Vi som planerat in kurragömma, stafetter och lite bollek anade att de elvaåriga bjässarna skulle tycka att det var töntigt. Fahlesson accepterade dock sin roll fint, men Nordlöf var missnöjd.

Dagarna kantades av gnäll och en allmänt taskig attityd, och efter det att barnen hade gått hem var hans namn alltid på tapeten. Vi var ense om att hans föräldrar måste ha tvingat hit honom för att slippa se ung***eln under några timmar varje dag.

Onsdagen (tredje dagen av fem) kom och Johan Nordlöf visade inga tendenser att skärpa sig. Irritationen var utbredd bland oss ledare, men vad kunde vi göra? I slutet av dagen skulle vi spela ledarna mot barnen. En grötig historia där vi var ganska duktiga på att anpassa oss efter situationen, så matchen stod och vägde.

I slutet av matchen uppstod en situation som skulle få mig att bli kungen av fotbollsskolan. På några få sekunder blev jag hjälte. Legend. Det var nämligen så att Johan Nordlöf fick en löpboll och var på väg att springa sig fri och kanske avgöra hela tillställningen.

Vad som hände i mitt huvud just då vet jag inte. En instinkt tog över. Med några snabba steg sprang jag ikapp den elvaårige pojken. Vi nådde bollen ganska precis samtidigt, men jag var tiondelen före. I samma sekund som jag petade undan bollen och förstörde hans skottläge, satte jag också in en tackling med FULL kraft.

Under en riktig match hade det absolut inte varit frispark, men nu var det en elvaåring som ganska brutalt tacklades av en välvuxen femtonåring. Matchen var på grus och den shortsklädde Nordlöf blödde rejält från båda knäna och ena handen. En känsla av panik kom över mig.

Inte alls för hans skull, han förtjänade smärtan. Men vad skulle hända ifall hans föräldrar skulle söka upp mig och skälla ut mig? Snabbt tilldömde jag Johan en straff och hoppades att kunna komma undan så. Nordlöf kvicknade till och som den fullfjädrade egoisten han var skulle han själv slå straffen. 

I vårt mål stod en liten flicka som inte vågade spela ”mot vuxna”. I den smått kaotiska situationen som uppstått var det ingen som tänkte på ett målvaktsbyte. Den långa ansatsen avslutades med en kanon mot målet… Johan Nordlöfs chans att få upprättelse och bli hjälte bland de yngre kidsen.

När bollen träffade stolpen och vidare ut till inspark visste jublet bland oss ledare inga gränser. En vilt gråtande Johan rusade mot sin cykel och försvann. Hans boll och matlåda blev kvar. Nu var det järnet upp till Moröbacke för att skvallra.

På eftermiddagen stod jag i centrum. Tjejerna ville ha mig och killarna ville va mig. Jag kunde dock inte njuta fullt ut. Imorgon väntade rimligtvis en rejäl uppsträckning av pappa Hans (tidigare styrelseledamot i AIK). Det var svårt att somna den kvällen. Jag ångrade ingenting, men bävade för konsekvenserna.

Torsdagen kom och jag stålsatte mig. Men tio minuter innan fotbollsskolan skulle börja kom David Fahlesson. Ensam. ”Johan kommer inte idag.” Skulle jag våga njuta av beskedet eller skulle smällen komma i slutet av dagen? Kanske skulle en bandagerad Nordlöf dyka upp då, hand i hand med en överbeskyddande förälder.

Jag valde att njuta och det var det rätta valet. Johan Nordlöf återkom aldrig. Kanske ligger bollen och matlådan kvar. Kanske var det här sista gången som han satte foten på en fotbollsplan. Det här var kanske dagen då hockeyn blev sporten att satsa på.

Svaren på frågorna får vi aldrig och nu har det gått lite drygt trettio år sedan händelsen. Johan Nordlöf har gått vidare och även jag, men händelsen för oss samman en gång till, genom den här texten. Grattis Johan! Du får lite desivon, plåster och en näsduk att torka tårarna med.

PS. Jag köpte Queens Greatest Hits II för blodspengarna på Bengans. Ett bra köp. DS.