28 augusti: Jonas Frögren

Det är ju inte många som kan konkurrera med gårdagens hjälte Petter Granberg vad gäller hårdhet och styrka. I ärlighetens namn gör väl inte Jonas Frögren det heller, men han är en av få som kommer ganska nära. Frögren var i AIK under ett år, men hann sätta ett rejält avtryck.

Martin Sevc skulle ersättas. Gärna av någon likasinnad och på den tiden (nio år sedan) hade vi musklerna att bara plocka åt oss riktigt bra spelare i konkurrens med typ alla andra lag. Nu är tiderna kärvare och man undrar ju varför? Dels har det väl att göra med att vi inte dominerar hela ligan, men till 95% beror lagets mindre slagstyrka på vikande publiksiffror.

Men när Jonas Frögren var här var publiken det också. Vi fick stifta bekantskap med en herre som trivdes bäst i den egna zonen (där vi sällan befann oss). Istället fick Jonas utveckla sitt offensiva spel och lära sig handskas med den moderna hockeyn med hjälp av ett gäng tjugoåriga backkollegor som till mångt och mycket var bättre än honom.

I slutspelet var nästan ingen bättre än Frögren. Han spelade bryskt, på och över gränsen. Han täckte skott och bröt foten. Inget gnäll för det, utan bara ut och kriga. Även om Skellefteå AIK var helt överlägsna behövdes spelare som honom. Om inte annat för att motståndarna skulle se sig över axeln efter en tveksam tackling på någon av våra stjärnor.

När Martin och Arvid Lundberg vann guld med Växjö på vår hemmaplan var det allt annat än kul och man förbannade asen som valt att vända sin moderklubb ryggen. Nu är Frögren ursprungligen från Ludvika, men elva säsonger och tre SM-guld med Färjestad sätter sina spår och Karlstadborna var nog allt annat än nöjda då vi vann guldet 2014 i Jonas gamla hemmaborg.

Står man på andra sidan ett sådant svek bryr man sig inte alls, utan vi gladdes fullt ut åt att ha Jonas Frögren i laget och han var givetvis väl värd ytterligare ett guld. Fina 3+7 innebar ett tangerat personligt poängrekord och det måste ha varit trevligt att få bli en ännu bättre spelare på ålderns höst.

Det sista vi såg av Jonas Frögren var när han iförd guldhjälm stod på scenen på Möjligheternas torg och tog emot folkets jubel när det avslöjades att han spelat ganska ordentligt skadad under slutspelet. Ett värdigt tack och adjö till en riktig hjälte.

Han avrundade karriären med två säsonger i Leksand och slöt på så vis cirkeln. Dalmasar brinner för det egna landskapet för ett annat sätt än vi gör, även om sloganen ”Håll Västerbotten rent” talar för ett visst engagemang. Idag blir Frögren 42 år. Han la av ganska tidigt, men blev också frånåkt av den nya höghastighetshockeyn. En mycket fin man med ett mycket stort hjärta.