Hur svårt kan det vara att dra ihop de där texterna om födelsedagsbarn i Skellefteå AIK? Det är ju bara att gå in på Eliteprospects, kolla statistiken och ljuga ihop ett inlägg utifrån den. Så sitter kanske många och tänker, men idag ska vi bevisa att bloggen sitter inne på faktiska kunskaper och inte bara är ett luftslott.
Mina första minnen är från säsongen 84/85. AIK var dåliga och när säsongen summerades var vi inte längre ett Elitserielag. Under en match sköt Thomas Åhlén ett skott som först träffade väggen bakom mig och sedan studsade pucken mot min rygg. Viss smärta uppstod, men framförallt glädje. Mitt livs första riktiga puck!
Att jag inte skulle bli hockeyspelare stod klart sedan länge. Likt Bambi hade jag försökt, men misslyckats och gett upp. Den hala isen och kalla vinden var inget för mig. Nej, läktaren var min plats och statistiken var min drog. Livet fylldes med Skellefteå AIK.
Varje bild som Norran publicerade klipptes ut och spelarna rankades utifrån odefinierade kriterier. Micke Granstedt hade en snygg tjej, jag fick hänga med Martin Pettersson på hans jobb och Mats Lundströms målgest var episk. Att det blev Division ett permanent gjorde inte så mycket. Jag hade inte direkt fått uppleva några framgångar.
Visst var det tungt under många år, men hoppet levde hela tiden och när en ny säsong inleddes så kanske vi skulle gå upp. Internets intåg gjorde att man kunde få till sig rykten om nyförvärv och det gick att debattera med andra människor som hyste samma svartgula känslor.
Johan Åkermans entré innebar vändningen. Livsgrafen pekade stadigt uppåt och det fanns chans att värva hit riktigt bra spelare. Patrik Westerback kom 2001 och ett år senare anlände en småplufsig amerikan som skulle nå legendstatus hos oss.
Samma sensommar som Harkins kom fanns det en plats kvar i truppen att fylla och det gick snart att läsa att en finländare skulle komma hit för provspel. Joha Joenväärä hade så sent som för fem säsonger sedan gjort 30 poäng i SM-liiga! Det är väl bara att skriva fast honom pronto!!
Glad i hågen åkte jag till Ladan för att bevittna hans första träning. Gula handskar och snabb på skridskorna. På den tiden hade man ett mycket gott öga till nya spelare, särskilt utländska. Ett par dagar senare fick han chansen i en träningsmatch mot Leksand och jag var på plats.
Joenväärä fick spela på Fredrik Näsvalls plats då denne av okänd anledning saknades. Han spelade fram till Patrik Ekholms 2-3-reducering och gav ett hyfsat gott intryck. Det var dock det sista vi såg av Juha. Känslan är att AIK valde att tacka nej, men han dök upp i Djurgården en tid senare, så kanske hade han siktet ställt på större utmaningar än Allsvenskan.
Det här går inte att läsa sig till på Eliteprospects och liknande. Härmed torde det vara bevisat att bloggen har större förmågor än att bara googla och hänvisa till statistik. Juha Joenvääräs ljusgula handskar är det ultimata beviset på detta. Idag fyller han 48 år och du minns nog ingenting av det vi just har berättat.
Kommentarer
Skicka en kommentar