Jag tror att de flesta av oss har sett TV-program där gästen får en penna i handen och med den ska rita en graf över hur livet har varit. Skolgången var bra, men när tonåren kom pekar grafen nedåt. Sen drog karriären igång och livet var guld och gröna skogar och så vidare.
I dagens exempel leker vi med tanken att pappan var en firad stjärna och att sonens karriär inte nådde samma höjder. Då tror vi att grafen kan se ut enligt följande:
0-5 år: Omedveten om pappans hockeyspelande. Livet leker.
6-10 år: Stoltheten över pappas framgångar är stor. Pil upp.
10-15 år: Även kompisar börjar inse vem pappan verkligen är och eventuellt kan sonen få vissa fördelar hos tränare. Andra föräldrar muttrar och anser att sonen till viss del glider på en räkmacka. Pil fortfarande upp, men svagare.
15-20 år: Nu kommer pressen. De högt ställda (egna) förväntningarna kommer nog inte att infrias. Att ha en pappa med den karriären blir en börda istället för en tillgång. Grafen vänder drastiskt nedåt.
20-25 år: Sonen nådde inte dit han hade hoppats på, men börjar ha nått den mognaden att han inser att han inte ska identifiera sig med sin far, utan att det är roligt med hockey och en viss ånger infinner sig över att han inte kände så tidigare.
25-30 år: Nu är det till 100% kul att farsan var så bra. Sonen har ett eget liv med egna mål och han är inte längre ”sonen till…”. Livet är härligt och än så länge har grafen aldrig varit på en högre nivå.
Den här sammanställningen stämmer inte in på spelare som Adam Larsson eller Tim Söderlund som hela vägen har varit mer talangfulla än sina pappor. Deras livsgrafer ser annorlunda ut. Däremot skulle den kunna stämma hyfsat med dagens 31-åring Henrik Lundberg.
Tänk dig själv. Son till Krobbe, hela Skellefteås trollkarl. Förväntningarna skulle kunna vara enorma, både från sig själv och från andra. Nu vet vi ju inte alls om det var precis så, men helt omöjligt är det inte. Det som vi med säkerhet vet är att Henrik är en egen produkt som tog sig hela vägen upp till a-laget.
91:orna var ju en fantastisk årgång och den första kullen som verkligen tränade hårt. Henrik Lundberg spelade center och figurerade ofta i poängprotokollet. Hans bästa säsong var 08/09 då han gjorde 37 poäng på 18 matcher. Även om konkurrensen var knivskarp så fanns det nog en chans att ta sig hela vägen.
Och två år senare kom så chansen. 2010/11 står Lundberg bokförd för två Elitseriematcher. Blankt i alla tänkbara kolumner, men ändå. Men det blev inga fler chanser och måhända beror den totala urspårningen i antalet utvisningsminuter i juniorserien på att han förstod att han hade nått sin maxgräns?
Från att ha legat runt 14 minuter/säsong drog han på sig hela 90 straffminuter den vintern. Frustration eller överambition? Istället för att ta ytterligare kliv mot a-laget lånades han ut till Kiruna ett par matcher, för att nästa säsong spela i både Piteå och Halmstad.
Därefter följde några år i de lokala klubbarna Lejon och Clemensnäs. År med fin poängproduktion. År som med facit i hand kanske var de roligaste. Krobbes grabb var nu en vuxen man och det var nog längesedan som någon hade bedömt honom utifrån sin pappas bedrifter.
Men man undrar ju ändå vad Krobbe levererar för present ikväll? En klassisk trollerilåda? En egenhändigt ihopklippt DVD-film med sina hundra bästa finter? Eller så är det som vilken far och son-relation som helst. Morsan har köpt presenten och Krobbe sträcker sig nyfiket fram och undrar vad de har köpt. Grattis Henke!
Kommentarer
Skicka en kommentar