Vi är tre killar (som eventuellt snart är gubbar) som under flera år suttit tillsammans på sittplats. Under matcherna kan vi mycket om vad spelarna egentligen borde göra, hur tränarna egentligen borde coacha och om hur domarna egentligen borde döma.
Spelare som Jocke Lindström får mer beröm av oss än spelare som Toni Kallela. Teknik och spelförståelse är vår grej, snarare än att vara en hockeyrobot. Dåligt exempel med Lindström vs Kallela, men dårarna på rad 11 skulle inte hålla med oss. Det enda viktiga är att åka fort och jobba hårt, enligt dessa. (De betalar dock för sitt årskort och är bättre än alla sofftittare.)
Robin Alvarez skulle vi placera närmare Kallela än Lindström. Vi noterade tidigt att det fanns brister i spelsinnet och i boxplay var han en ren livsfara då han inte hade en aning om hur och var han skulle placera sig. Ett horn i sidan mot Robin började växa fram.
Första säsongen gjorde han legendariska 13+0, vilket bara gav vatten på kvarn vad gällde hans brister. Men det fanns andra kvaliteter. Han befann sig där det hände och gjorde en del viktiga mål. Robin Alvarez började så smått ta en plats i våra hjärtan.
Den enskilt viktigaste ingrediensen var ändå hans glädje. Lyckan över att göra mål. Senaste åren hade vi vant oss vid Jesper Olofssons ”måljubel” och den här säsongen fanns Mathis Olimb i laget. Olimb såg förvisso ut att le hela tiden, men den äkta glädjen fanns aldrig där.
Alvarez däremot gick från klarhet till klarhet och inför säsong två var tongångarna på läktaren annorlunda. Och som han levererade! 15+14, sitt livs säsong. Två av oss budade till och med hem hans klubba, till den tredje av oss. En episk 40-årspresent.
Från att ha kretsat kring våra hjärtan var han nu bofast därinne. Det kändes självklart med förlängning och löneökning. Sen kom Coronaviruset och förstörde allt. Det fanns inte utrymme för höjda löner och Alvarez blev en av (hockeyns) stora förlorare.
Karriären har gått vidare i Frölunda och Timrå och ingen kan väl påstå att det har gått jättebra. Kanske var det som skedde det bästa. För oss. Minnena består. Måljublet, det aviga spelsättet och klubban, som i vår väns ägo, ryktas ha skjutit mer än bara isare. Robin Alvarez är en av oss och vi fick uppleva hans allra bästa hockeysäsong.
Kommentarer
Skicka en kommentar