Det finns vissa spelare, i motståndarlag, som man aldrig lägger märke till. Man kan deras namn och kanske lite historik och statistik, men på isen är de anonyma. Sedan kommer de till AIK och är faktiskt riktigt bra. Andreas Nyberg, Christian Söderström och Christoffer Norgren är några sådan exempel.
Motsatsen finns också. Spelare i andra lag som man fruktar otroligt mycket. När de har spelat mot AIK har det ofta slutat med att de har spelat en avgörande roll. Det har känts mycket skönt när de kommit hit. Steve Potvin och Juhamatti Aaltonen exempelvis. Väl här har de inte varit lika bra som vi hoppats på.
André Mattsson är närmare den senare skalan. I både Solna och Boden kändes han som en gigant som inte gick att stoppa. Byggd av granit åkte han in i vår defensiva zon och rundade kassen. Det kanske inte ofta blev så mycket, men det kändes farligt och respekten var stor.
När han kom hit mottogs det väl inte med eufori. Våra ambitioner var höga och frågan var om Mattsson skulle hålla måttet? Uppåkningarna lyste med sin frånvaro. Likaså det fysiska spelet. Istället uppdagades brister. Brister som vi inte sett skymten av när han var vår motståndare.
Klubban var som ett spett i händerna på honom och positionsspelet i egen zon var stundtals oroväckande. Hans roll var primärt defensiv, men Uffe Taavola fick också för sig att Mattsson skulle ha en roll i powerplay. Rollen att stå och skymma framför mål.
Initialt kändes det spännande. Mattson är stor och stark, tänkte vi. Det visade sig dock att det krävdes fler egenskaper än så. Smartness, kunna styra pucken, skapa utrymme för medspelarna. Man kan ju undra vad Jimmie Ericsson tänkte, där han satt på bänken och såg André Mattsson försöka.
Mattssons äventyr i Skellefteå slutade ändå med flaggan i topp. För första och enda gången i sin karriär (året i engelska Manchester Phoenix räknar vi inte med) gjorde han tvåsiffrigt antal poäng. 3+7. Ska vi vara helt ärliga så bör nog Johan Åkerman få en hel del beröm för det, men det står inget om det i historieböckerna.
Mot slutet av säsongen var Mattsson bänkad och han spelade knappt när AIK klappade ihop i svallvågorna av Chad Hinz-affären. Tvåårskontraktet bröts och ironiskt nog så blev det Mattsson som följande år spelade i Elitserien. 49 matcher och 0 poäng i Djurgården.
Han fick en del kritik i den här texten, men jag tycker inte att man ska ta det så. Det är väldigt sällan själva prestationerna som vi minns. Oftast är det människan och små händelser runt omkring. I Mattssons fall platsen framför mål i powerplay.
I vår värld har vi egentligen bara goda minnen av André. Han flyttade hit, man var lite peppad på hur det skulle bli. Det gick väl sådär, men det är oväsentligt. Huvudsaken är att han gjorde sitt bästa för Skellefteå AIK. Grattis André. Du är oss för alltid kär.
Kommentarer
Skicka en kommentar