Bara bilden kan man ju titta på hur länge som helst. Och prata om hur mycket som helst. Så vi börjar väl med den. Den är hämtad från Norran under försäsongen 1994. Sverige har just tagit VM-brons i fotboll och många av oss kände att det bara var början på en lång rad idrottsliga framgångar.
Skellefteå AIK hade gjort klart med en hemlig storsponsor (inte helt klart, men det sas så…) och i det paketet ingick nye tränaren Robert Barnes och även megastjärnan Chris Kontos med episka NHL-meriter. Janne Erixon tränade rehab för att få ordning på ryggen. Livet såg ut att vända uppåt.
Om vi då ska gå över till själva bilden är det också den riktningen som Barnes pekar ut. Uppåt. Oklart om han menar i tabellen eller om han till och med syftar på att AIK har goda chanser att gå upp i Elitserien. Vi gissar att han syftar på det senare.
Robert Barnes ses här iförd en gråspräcklig jacka med inslag av gult och blått. Nedre delen av jackan, och kragen, är svarta. Ärmarna är orimligt korta och även om bloggen inte direkt utger sig för att vara ett modemagasin, är vi nog inte helt fel ute om vi påstår att Barnes klädsel är inspirerad av sent 80-tal.
Blicken och hållningen saknar värme, utan talar snarare om en tränare som bygger laget med maktstrukturer och diktatur. Han var ändå ett spännande inslag och det är väl i princip aldrig fel med någon som kommer med nya vinklar och andra idéer på hur spelet ska spelas.
På bilden ser vi också två spelare, oklart vilka. För oss som vistades på träningar i mitten av 90-talet var spelarna alltid indelade i fyra färger. Grön och gul ser vi, men det fanns också en röd enhet och en blå. Tacksamt för oss som brann för kedjeformationer. Dagens gula och svarta massa kan ibland vara svår att överblicka.
Bakgrunden är fylld av nostalgi. Den lilla handikappläktaren, svenska flaggan som hissades före matcherna till tonerna av ”Du gamla du fria”. Plingtavlan. Hålet där ismaskinen körde in. Hela väggen andas minnen av en annan tid. En tid när det aldrig gick bra. En tid när AIK spelade med fyra forwards mot CRIF.
För om vi ska återgå till Rob Barnes är ju det det bestående minnet. Vi har tidigare dissikerat den matchen och vi har intervjuat Barnes, där han fick lämna sin syn på saken. Så inlägget avslutas här. Idag fyller han 67 år och är förmodligen väldigt tillfreds där han befinner sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar