Det går definitivt att argumentera för att Janne Erixon är det allra finaste som vi har. Det mest uppenbara är hans NHL-karriär. Förste AIK:are att etablera sig och han stannade kvar i hela tio år. Dessutom spelade han i ett och samma lag hela tiden, legendariska New York Rangers. Ett av Original six-lagen.
Tidig morgon. Uppstigning inför ytterligare en skoldag, men innan det var dags för frukost och packande av väskan så väntade Text-TV. Nattens NHL-resultat. Allt var av intresse, men visst bubblade man av stolthet när X:et hade gjort poäng. Skellefteå AIK var representerade ute i stora världen!
Jannes jobb var det defensiva. Stänga ner motståndarnas storstjärnor. Och det gjorde han med den äran, trots sin krånglande rygg. Han var hyllad och tilldelades priset ”Extra Effort Award” 1987/88, som den New York Ranger-spelaren som gjort mest för att hjälpa andra.
Den trasiga ryggen och viljan att ge tillbaka till sin moderklubb (ping typ alla) gjorde att han valde att lämna USA 1993 (Rangers vann Stanley Cup säsongen efter). Den våta drömmen blev sann och även om det tyvärr bara blev tretton matcher för Janne så minns ALLA hans monsterbyte i spel 3 mot 5, hemma mot Björklöven.
Efter spelarkarriären blev Erixon tränare och har gjort ett fantastiskt arbete som ungdoms och juniortränare för AIK. Han är ett av namnen bakom juniorundret och den gyllene generationen. Hjältestatusen är enorm, men ovanstående prestationer vore ju inte lika mäktiga om det inte var så att han gjort ett par toppsäsonger som spelare i AIK.
Personligen är jag för ung för att minnas när Janne kom fram. Vi är ju många som suttit/stått och dreglat över Rundblad, Lindberg, Larsson och Arvidsson, men jag vågar påstå att de inte ens är jämförbara med Jan Erixon. För han kom fram på egen hand.
Utan en medveten strategi med kraftigt ökad träningsdos. Han (och Pettersson och Granstedt) vann Sveriges första JVM-guld någonsin. Han tog sig och etablerade sig i NHL. Något som endast ett fåtal gjorde på den tiden. Janne Erixon öppnade en dörr, som vi inte trodde gick att öppna.
Men det bästa av allt är att han lämnade dörren på vid gavel och klev tillbaka hem igen. Trots svåra smärtor gav han allt i sin comeback, i Division ett norra, för Skellefteå AIK. Något som ingen av ovanstående spelare har en tanke på att göra. Vi hoppas och tror att Janne spydde rätt ut när Anton Lindholm signade för Leksand.
Idag fyller han 60 år, en av, om inte totalt sett den störste AIK:aren någonsin. Vi har inte ens nämnt hans insatser i AIK på tidigt 80-tal då han, trots sin ungdom, bar laget. Inte en stavelse om att han spelade Canada Cup som junior. Orden räcker inte till. En staty utanför arenan vore på sin plats. Och statyn ska ha funktionen att den ger egna produkter som kommer hit i motståndarlagets tröja, en rejäl elstöt.
Kommentarer
Skicka en kommentar