Redan igår var vi inne en del på fotbollsspåret och vi kör vidare lite till idag. Jag har nämligen haft Sven Lundqvist som fotbollstränare under knappt en säsong. En misslyckad säsong, men hela fiaskot ska inte tillskrivas Sven. Vi var många som inte höll måttet.
Inför matcherna hade vi, precis som alla andra lag, en matchgenomgång. Sven sa exakt samma sak. VARJE GÅNG. ”Mycket rörelse grabbar. Snabba fötter. Ett och två tillslag. Nu går vi ut och kör!!”
Ord som inte betydde någonting alls, men som samtidigt belyser Svens absoluta styrka som tränare och människa. Han var tjurig och gav sig aldrig. Aldrig. Oavsett om det handlade om att övertyga en domare om att han hade rätt eller om han skulle bära in en kalv i köket (autentiskt exempel) med tvillingbrorsan Gösta.
Visst kunde han vara förbannad och totalt tappa kontrollen, men bakom ilskan och tjurigheten fanns ett stort hjärta. Både för den enskilde individen och för föreningarna som han verkade i. Inom hockeyn bland annat Clemensnäs, Lejon och Burträsk.
Men den här bloggen hyllar ju primärt Skellefteå AIK:are och Sven Lundqvist var en sann sådan. Lagledare och juniortränare på 70-talet, assisterande tränare för a-laget i början av 80-talet och lagledare 1983-88. Snabbt inser du då att det var Lundqvist som lämnade över laguppställningen till sekretariatet i Scandinavium när vi krossade Frölunda med 1-10.
Hans arbete gick inte obemärkt förbi och AIK-legendaren John Slettvoll handplockade Sven till rollen som assisterande tränare för Lugano i Schweiz. Det skulle vara otroligt trevligt att komma över en ljudupptagning när Lundqvist, på tyska eller engelska, skulle förklara hur laget skulle spela försvarsspel.
Du märker att texten är skriven i preteritum. Sven Lundqvist finns inte bland oss längre utan stämplade ut för drygt ett år sedan. Människor som Sven blir allt färre. En ilsken kämpe och underbar föreningsmänniska. Vi avslutar texten med tre korta, kanske överraskande fakta om honom.
Dels så är Sven David Lundqvists pappa. Backen med sex säsonger i AIK. Dels så stod Sven Lundqvist i det vinnande båset när Rob Barnes experimenterade med fyra forwards. Den sista Sven-historien handlar om när han skulle rätta till min nacke inför en bortamatch mot Sorsele.
Medan han misshandlade min rygg och nacke på ett våldsamt vis, berättade han om när forne massören Karl Stoor skulle göra något liknande på Robban Larsson. Jag minns inte alla detaljerna, men Larssons tjurnacke var minst sagt svår att rubba och Stoor fick hitta på alternativa lösningar.
Idag skulle Sven Lundqvist ha fyllt 75 år och det är många av er som läser som har någon sorts relation till honom. Minns honom genom att skälla ut en domare, eller liknande, idag. Gör det rejält, men ha samtidigt en dos värme inom dig när du gör det.
Kommentarer
Skicka en kommentar