26 juli: Anders Forsberg

Vi skiter i det abrupta avslutet, ryktena om att han fiskade efter att ta med sig spelare till Modo och den känslosamma presskonferensen med/mot Bert Robertsson. Idag fyller Anders Forsberg 56 år och det här inlägget är tänkt som ett rent hyllningsinlägg. (Men vi kan inte lova.)

Sällan har väl något känts så överraskande, fräscht och spännande på en och samma gång. Blixt från klar himmel räcker inte för att beskriva chocken när AIK valde att ersätta den etablerade Hans Särkijärvi med det totala wildcardet Anders Forsberg.

Förbundskapten i puckelpist och långdistanstränare åt Tanzanias friidrottsförbund fick de stora rubrikerna, men det fanns också erfarenhet av ledarjobb inom juniorishockey, både på klubblagsnivå och landslagsnivå och dessutom hade Anders arbetat som scout åt Ottawa Senators under de tre senaste åren.

Det är inte en orimlig spekulation att Forsberg handplockades för att vara ansiktet utåt för föreningen, medan Lasse Johansson (som hellre verkar utan att synas) satt och lekte marionetteater och hade väldigt stor makt över det nya, aggressiva spelsystemet.

En förutsättning för att bli ny tränare i Skellefteå AIK var naturligtvis att köpa den värdegrunden och det systemet som hade arbetats fram under åren med Lasse som sportchef. Assisterande tränare Stefan Klockare hade inga problem med det. Inte Bert Robertsson heller, som året efter anlände med erfarenhet av ett ännu mer överbelastande försvarsspel.

Forsberg som gärna provade lite vad som helst hade nog inga invändningar mot själva systemet och bordet var dessutom dukat med både superstjärnor, en otroligt gedigen stomme och en juniorverksamhet utan motstycke i svensk ishockeyhistoria.

Allt Anders Forsberg behövde göra var att nicka och säga tack. Dessutom skulle han få ihop gruppen, men inom det området hade han sin absoluta spetskompetens. Två raka SM-finaler och ett spel som charmade hela hockey-Sverige. Det rullade minst sagt på.

Tredje säsongen kändes redan i september som att guldet var svartgult och ALLT Forsberg behövde göra var att hålla ihop gruppen och sköta träningarna. Men han kunde inte hålla sig och valde att gapa över för mycket. För visst fick vi intrycket att det här nya spelsystemet var hans eget verk?

Det här stack i ögonen på den övriga staben och man valde att inte förlänga kontraktet. Forsberg förstod garanterat inte varför, men hade samtidigt ett idealiskt förhandlingsläge med övriga klubbar. Chocken när han sparkades var större än när han anställdes.

Det hade inte behövt bli så, men Anders Forsbergs agerande i media blev början till slutet. In med Hasse Wallson, med ännu mer blygsamma meriter, och ett ännu sämre track record efter tiden i AIK. Forsberg hade kunnat få sitt guld och vi hade för evigt kommit ihåg honom som en hjälte.

Glömmer honom för vi aldrig. Hans ankomst och avfärd var spektakulära, men det vi kanske minns honom bäst för är att han tog AIK till en ny plats. Det lät så självklart för Anders att vi var vinnare och att det bara var en tidsfråga. Han hade svar på allt och såg bara lösningar och inga problem.

Hans spetskompetens blev också hans fall. Den sociala kompetensen och svadan som kom ur hans mun. Idag får Anders gapa stort och trycka i sig ett rejält lass tårta. Han är nöjd med den platsen i livet som han är på, och tittar förmodligen tillbaka utan att ångra särskilt mycket. Vi ångrar heller inget, just idag, utan väljer att fokusera på den platsen dit Forsberg tog oss; vinnarcirkeln.