20 juli: Marko Kivenmäki

”Hade det inte varit för den skadade hälsenan hade AIK aldrig kunnat landa en spelare som Marko Kivenmäki.”

Orden är Gunnar Ericssons och under den fantastiska sommaren 2001, när meriterade nyförvärv ramlade in från höger och vänster, beskrevs Marko Kivenmäki som russinet i kakan. Den oturliga skadan under en badmintonmatch innebar alltså jackpot för Skellefteå AIK.

Den sommaren var det både födelsedag och julafton gång på gång. AIK och Gunnar Ericsson delade ut orimligt många presenter, många av dessa bedömdes vara svindyra. Under presentutdelningar som barn fick (åtminstone jag) några billigare presenter och en lite större. Den största öppnades sist.

Vi fick en kanonstart den säsongen. De flesta nya hittade sina platser och efter de första nio matcherna hade vi vunnit samtliga. Och den stora presenten var inte ens öppnad! Men den låg där under granen och var redo att skådas. Omgång tio spelade vi hemma mot Björklöven.

Kivenmäki hade ett par träningar i benen och var helt återställd från skadan. Lång historia kort; vi vann matchen på straffar och Kivenmäki blev målskytt. Första matchen är ju alltid speciell. Han dominerade inte på långa vägar, men en blind person kunde se potentialen.

Vad skulle kunna stoppa oss nu? Det var bara att boka Statt. Äntligen skulle vi tillbaka och jag var nog inte ensam om att fantisera om att Marko Kivenmäki var mannen som skulle skjuta oss till finrummet. Ja, vad skulle kunna stoppa oss?? Tyvärr var svaret det vanliga; vi själva.

Finska, törstiga spelare. Tidernas mest framtunga lag. En tränare som inte hade grepp om gruppen. För gruppen fungerade fint i framgång, men efter matchen mot Löven kom motgångarna. Matcher förlorades och det som hade varit ett självspelande piano blev istället en orkester som varken kunde enas om takt eller ton.

Mitt i stormens öga stod Marko och gjorde knappast sitt livs säsong. Kroppsspråket var negativt och det lyste igenom att trivseln inte var på topp. Men en sak ska han berömmas för. När det gällde som mest var han faktiskt som allra bäst. Samspelet med Johan Ramstedt i playoff 1 mot Mora är legendariskt.

Likaså den otroligt långsamma åkningen till utvisningsbåset i den avgörande matchen (som vi förlorade) i playoff 2. Efter den matchen tänkte nog Kivenmäki aldrig mer på sin misslyckade tid i Skellefteå. Istället blev han en superstjärna i SM-Liiga och prenumererade på topp tio-placeringar i poängligan.

Här hade vår historia kunnat vara slut, men några år senare kom han tillbaka till stan. Ässät var här för en träningsmatch som delvis spårade ur. En av busarna hette Marko och när han (i normal takt) åkte till utvisningsbåset visade North Power varför de är en klack av rang.

Den klassiska ramsan ”Kivenmäki, Kivenmäki, hey, hey” ekade och kanske var det först då som han insåg att han var tillbaka i Skellefteå. Och garanterat kände han sig hedrad, trots att både vi och han visste att Markos svartgula insatser var undermåliga.

Så jag har ett förslag. När du läst klart det här inlägget går du ut på din balkong eller gård och drar iväg Kivenmäki-ramsan för full hals. Förmodligen får du med dig någon annan och en Marko Kivenmäki-våg skulle kunna rida genom staden. För vi glömmer honom aldrig.