1 juli: Skellefteå AIK

Today we’re gonna party like it’s 1921. För det var då allt startade. Det var dags för idrotts-Skellefteå att organisera sig. Fotboll, bandy, skidåkning. Så småningom pingis, cykel och friidrott. Och sedan 1943 det stora, stora flaggskeppet; ishockey. Anledningen till att vi lever och andas. 

Göte Almqvist var blott en vecka gammal då de första, stapplande stadgarna bokfördes. Han spelade bandy initialt, men då ishockeysektionen startades var det fler än Göte som snabbt blev intresserade. Från början var vår position i landet av godo, då det gav oss långa vintrar och fina möjligheter att spela hockey.

Norrvalla blev ett Mekka för stadens befolkning och ingen tänkte någonsin tanken på att stanna hemma när det var match. Bylsa på kläderna och ta med en termos med starkt. Klimpen Häggroth, Myggkedjan, Hasse och Göte tog oss till den första storhetstiden.

Den yngre generationen spontanidrottade och när Isladan invigdes 1967 var det inga bortklemade, curlade grabbar som intog isen. Anförda av Hardy Nilsson hade Skellefteå AIK sådan respekt med sig att motståndarna visste att de både skulle bli överkörda fysiskt och ligga under med 3-0 inom tio minuter.

1978 bärgades Norrlands första SM-guld. Lappmössor på och en allmän fråga om vad som någonsin skulle kunna stoppa oss. Svaret har alltid varit ”vi själva”. Genom åren har fansen och föreningen åkt berg och dalbana med höga toppar och ännu djupare dalar.

Krobbe, Hardy och Martin Karlsson lämnade oss. 80-talet tog vid och handlade mest om konstgjord andning. Namnbyte till Skellefteå HC och fingrarna på respiratorns off-knapp när konkursen var nära. Men anförda av Pea Israelsson, Pär Mikaelsson och hela bygden reste vi oss på 9,5 och skrev tillsammans det vackraste av kapitel.

Upp efter sexton års ökenvandring, fram med ungdomar och egna produkter, sju finaler på mindre än tio år och bäst ekonomi i landet. Vad skulle kunna stoppa oss? Jo, vi själva. Inte genom spelarflykt egentligen. Vi får acceptera att världen har vidgats åt alla håll.

Inte genom att framströmningen av juniorer inte är lika extrem. Sådant kommer och går. Nej, det som är på väg att hända är att du och jag är på väg att fördärva det finaste som finns. Genom att INTE GÅ PÅ MATCHERNA. Bortskämda människor som är ”mätta”.

Mätta på vad? Är kaffet för dyrt? Jobbigt att det är lite kallt på parkeringen? Är pausunderhållningen för tråkig? Eller är det kanske så att det är skönt i TV-soffan? Sitt då där och gnäll. Gnäll på Martin Lundberg och Anton Lindholm som spelar någon annanstans. Gnäll på att spelet inte är lika underhållande. Varför inte passa på att gnälla på stämningen och de sjunkande publiksiffrorna.

Allt ovanstående är ditt fel. Gå på matcher. Köp årskort. Bidra. För om du och jag gör det kommer det att finnas mer pengar till spelartruppen. Vi kommer att ha ett lag som verkligen slåss om SM-guldet varje år. Underhållningen i arenan (som ju faktiskt är hockey, och inte hur mjuk din sittdyna är eller hur kort kön i baren är) kommer att vara maximal.

Och det bästa av allt. Det kommer att vara din förtjänst. Du kommer att kunna gå rakryggad genom stan. Du kommer att ha gjort skillnad. AIK:s första hundra (101) har varit magiska. Snart förbättras avtalet med Cmore ytterligare. Perfekt, tänker du. Då får ju AIK in mer pengar.

Det får även alla andra lag och det stora flertalet av dessa har en uppåtgående publiktrend. Du kanske inte är en stor matematiker och lyckas räkna ut vad det innebär för oss, men var i alla fall en stor människa och stor supporter och bidra till det som du påstår hålla så kärt.

Var är vi om ytterligare hundra år? Ingen av er som läser detta finns rimligtvis kvar, men vi måste hjälpa till och lägga grunden för nästa generation. Medelåldern på säsongskortsinnehavare är närmare graven än vaggan, samtidigt som din ekonomi aldrig har varit bättre. Så bli medlem, köp ett säsongskort, ropa och skrik. Grattis AIK! Vi ska göra allt vi kan för dig.