7 juni: Martin Lundberg

Nu kanske någon gnuggar händerna och tänker att här kommer en riktigt ordentlig sågning av den egna produkten som svek oss för några extra tusenlappar på banken. Hade den här texten skrivits under sommaren 2017 hade den förmodligen osat av ilska och svordomar, men livet går vidare.

Det här är ju ett år av idel (nästan) hyllningar och det som Martin Lundberg gjorde för oss under nio säsonger, plus pojk och juniortiden, kan vi inte bara kasta in under bussen. Han förtjänar självklart en hyllning även han, även om det naturligtvis finns en dålig smak i munnen när man tänker på hur det kunde ha blivit.

Nog om detta. För Martin Lundberg är unik. En pionjär. Han var nämligen först ut i det som vi kallar för juniorundret. Vi var inte direkt vana vid att unga killar (Lundberg var sjutton år när han debuterade) får chansen. Och när han fick det så var det en man som skrinnade ut. 

Melker Karlssons debut präglades av energi och ungdomlig entusiasm. Rundblad och Erixon kändes valpiga och ganska enkla att checka fast. Nu minns jag inte Lundbergs exakta debut, vilket inte är så konstigt. Han gjorde säkert en likvärdig insats som han skulle göra idag.

Ingen flärd. Inga missade positioner i egen zon. Nej, från första nedsläpp gav oss Martin ett klokt och moget spel, där hårt arbete och kamratskap gick före poäng och rubriker. Han var helt enkelt den perfekta stomspelaren, som saknade de yttersta spetsegenskaperna som skulle ta honom till NHL.

Det kändes inte alls orimligt att Martin Lundberg skulle kunna göra 15-20 säsonger och bli vår tids Pär Mikaelsson. Det fina är att alla gillade honom, trots bristen på finess. Det fanns inte en förbundskapten i något av juniorlandslagen som inte plockade ut Martin.

Detta trots att han endast gjorde mer än tio poäng under en enda juniorsäsong. Men ett lag behöver andra spelare än poänggörare och offensiva stjärnor. Det förstod Skellefteå-publiken också och vi tog omedelbart Lundberg till våra hjärtan.

Och han gjorde ju mål ibland. Enligt ramsan när han själv ville. Egentligen gjorde han vad han ville mest hela tiden. Ett Gordie Howe-hattrick till exempel. Poängbästa två säsonger i rad när alla offensiva stjärnorna flyttade till öster och väster. Dessutom ständigt surmulen.

När vi vann första guldet slängde sig Melker Karlsson och Martin Lundberg och täckte gemensamt ett skott i slutsekunderna av den tredje finalen. En underbar symbolik över moralen i laget och över alla uppflyttade juniorer som under stundom ledde laget. 

Sen gick det inte som vi eller Martin hade tänkt oss. Men just idag, på Lundbergs 32-årsdag, väljer vi att strunta i det. Grattis Martin! Om du nu hör i smattret av handklappor och bakom de extra sedelbuntarna som du fick istället för att ta chansen att bli Skellefteå AIK:s största legend genom tiderna.