Mikko Lehtonens 30 mål. Bud Holloways 71 poäng. 4-0 i matcher i båda finalerna 2013 och 2014. Klassiska siffror som säkert de flesta känner till. Jason Kings 15+4 kanske inte är lika klassiskt, men de siffrorna går också under rubriken ”Klassisk AIK-statistik”.
Frågan är dock om det finns siffror som är mer klassiska än David Engbloms 8+8 under säsongen 2000/01? Inga starka siffror, men en del av charmen är att de sexton poängen kom under de första tjugo matcherna. Elitserie-rutinerade Engblom kom hit och bara dominerade.
Legion of doom (AIK-varianten) bildades och 300kg nyförvärv skulle bära oss långt. Kanske hela vägen. Tillsammans med Stefan Lundqvist och Björn Lavander gav Engblom oss hopp. Det kanske inte gick jättesnabbt där ute på isen, men hela kedjan andades klass.
Under en Swehockey-kväll, Piteå borta, insåg jag att det inte var Åkerman, Ekholm och Mikaelsson som mitt hopp stod till. Det var Legion of doom som skulle göra det. Och så blev det. Under en kort, intensiv tid. För efter Engbloms kanonstart (ledde interna poängligan i stor stil), började han ganska snart trampa vatten.
Åkningen som från början kändes aggressiv och rivig, gick under andra halvan av säsongen i sirap. Superkedjan splittrades. Vi minns inte i vilken enhet som David hamnade i, men det vore en lögn att säga att den var produktiv. 8+8 blev det bestående minnet, och han hedrade detta genom att göra noll poäng i playoffspelet också.
Det i sig är ju en tillräckligt god anledning att hylla dagens 45-åring, men David Engblom ska hyllas för något ännu mer minnesvärt. Nämligen sina insatser i Stockholms AIK. De är naturligtvis inte lika viktiga som tiden i Skellefteå, men förtjänar ändå att nämnas.
För klubbhjärta är vi svaga för. Även om hjärtat i fråga inte bultar för Skellefteå AIK. Engblom åkte hem till Solna och bara körde. På tre säsonger slungades Gnaget ner från Elitserien till Division ett. Engblom stannade kvar och blev en legend.
Lagkapten, återtåg och så småningom en sista säsong i Elitserien. Därefter jobb som materialförvaltare när klubben valde att inte förlänga hans kontrakt. Fantastiskt och att ha gjort den resan (även blivit meste Solna AIK:are genom tiderna) är ovärderligt och kan inte mätas i pengar.
Så Martin Lundberg, Anton Lindholm och så småningom säkert med flera; är det värt det att tjäna 100000kr mer i månaden under ett par år, när du i samma veva väljer bort din moderklubb? Ring och fråga hur David Engblom ser på den saken.
PS. Engblom fick inte nytt kontrakt med Gnaget 2000. Därav flytten till Skellefteå, ifall den flytten kändes som en motsats till det klubbhjärtat som just har hyllats. DS.
Kommentarer
Skicka en kommentar